Varning för alldeles för långt inlägg - jag ville skriva en rad om trenden att brygga gamla obskyra tyska ölstilar, men drev iväg lite och det hela blev lite längre än jag tänkt mig.
Tyskland är ett märkligt ölland i många avseenden. Tyskarna är de som dricker näst mest öl per capita i världen (enligt
statistik från 2010). Landet har i runda slängar 1300 bryggerier, vilket som en jämförelse hade placerat dem på nionde plats på listan över
bryggeritäthet om de varit en amerikansk stat. I exempelvis Kalifornien, med en fantastisk mikrobryggerikultur, går det mer än dubbelt så många invånare på varje bryggeri.
Som om detta inte vore nog kontrollerar de 8 största bryggerikoncernerna i Tyskland måttliga 67% av marknaden (även om denna
statistik är från 2005, och det kan ha hänt en del sedan dess). Motsvarande andel i USA var år 2000 97%. Av den mesta statistik att döma verkar alltså Tyskland ha en ölkultur med fler små bryggerier och där de stora jättarna har svårt att få marknadsandelar. Ändå gissar jag att de flesta som läser detta tycker att amerikansk ölkultur slår den tyska sju dagar i veckan. Vad är då problemet?
Den tyska ölkulturen sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden, och deras Reinheitsgebot som kom till för omkring 500 år sedan är fortfarande deras stolthet. Här någonstans tror jag problemet ligger för oss som gillar när öl får ta ut svängarna lite. Tyska bryggare (och för den delen konsumenter) är helt enkelt oerhört konservativa. I USA däremot, där ölkulturen återuppväcktes för bara några decennier sedan, och inte var så gammal från första början heller, kan bryggare experimentera fullständigt utan hämningar. Hur stolta tyskarna ska vara över sin Reinhetsgebot kan diskuteras - exempelvis tillkom den långt innan bryggare kände till jästens roll vid tillverkning av öl, och således förbjuder originalskriften tillsats av jäst. Tänk er om detta hade vidhållits - en värld där allt tyskproducerat öl var spontanjäst!
Konservatismen till trots så har en hel del av den tyska ölkulturen försvunnit de senaste 150 åren. Ett mycket bra exempel på detta är stilen Berliner Weisse, ett alkoholsvagt veteöl som utsatts för en mjölksyrakultur och därför fått en uppfriskande syrlighet. Misstolka mig inte - ölstilen är fortfarande populär i Berlin och serveras på snart sagt varje kafé och bar, men endast ett bryggeri finns kvar att brygga Berliner Weisse (termen är skyddad och tyska bryggerier får därför inte kalla ett öl för Berliner Weisse om det bryggs utanför Berlin). Jämförelsevis kan nämnas att Berliner Weisse under en period under 1800-talet bryggdes av 700 bryggerier i Berlin. Det enda nu kvarvarande ölet går under varumärket Berliner Kindl, och produceras av Tysklands största bryggerikoncern Oetker. Ölet är dessutom en skugga av vad Berliner Weisse en gång lär ha varit - som grund är det ganska tamt och lätt obalanserat, om än intressant med sin yoghurtaktiga, friska syrlighet. Äkta berlinare dricker det dock aldrig rent, utan "mit Schuss", det vill säga med en shot av en överdrivet söt sirap smaksatt med hallon eller Waldmeister, med något som kan liknas vid en lätt alkoläsk som resultat.
En ölstil som är ännu mer bortglömd är Gose, uppkallad efter byn Goslar men ibland också känd som Leipziger Gose, på grund av dess popularitet i den närliggande staden Leipzig. Även detta är ett syrat veteöl, om än kanske inte lika syrligt som Berliner Weisse. I stället får en Gose sin unika karaktär från tillsats av koriander och salt, vilket gör det till en av ytterst få salta ölstilar (jag kan egentligen bara komma på en annan - Oyster Stout - finns det fler?). Det finns tre bryggerier som brygger stilen i området, men samtliga av dessa är relativt nystartade. Lokala entusiaster har alltså lyckats väcka liv i en mer eller mindre utdöd ölstil - något av en lokal liten ölrevolution och något som gör att hoppet om den tyska ölkulturen stiger. Det lär dock vara oerhört svårt att komma över en lokal Gose utanför Leipzig med omnejd, även om Ølbutikken lyckades för en tid sedan då de fick in en
ljus och en
mörk Gose från Brauhaus Goslar.
Till sist några rader om en ännu mer obskyr ölstil - Lichtenhainer. Denna ölstil är det svårare att hitta information om i dagsläget, men Ronald Pattinson, författare till ett antal ölhistoriska böcker, går igenom en del gammal tysk litteratur och skriver om stilen på sin
blogg. Tydligen behöver stilen Lichtenhainer inte innehålla vete - att den ofta benämns som "Weissbier" beror helt enkelt på att den var ljus till färgen (weiss betyder ju helt enkelt vit och har egentligen inget med vete att göra). Däremot är den, precis som Berliner Weisse, syrad, men här är det först när primärjäsningen är färdig som mjölksyrabakterierna får träda in. Det som gör Lichtenhainer verkligt speciell dock, är att den bryggs med en del rökt malt. Den här ölstilen är ännu mer utdöd än de tidigare omnämnda - idag lär
Wöllnitzer Weissbier och
Freigeist Abraxas vara de enda tyska ölerna i stilen, och båda dessa har tillkommit relativt nyligen. I en liten jakt efter fakta kring denna lustiga ölstil snubblade jag över boken
"German life and manners as seen in Saxony at the present day", där en engelsman skriver om livet i Tyskland. Boken är utgiven år 1865, då Lichtenhainer uppenbarligen var vad som normalt dracks i Jena. Författaren skriver:
"The Jena beer, however, is of a very peculiar kind, and brewed only at the little village of Lichtenhain, which immediately adjoins the University town. This Lichtenhainer, as it is called, is a species of white beer, or rather, a decoction made from wheat, instead of barley, and is more the colour of champagne than ordinary malt liquor. The flavour of it is far from pleasant at first, for it tastes not unlike the smallest English small beer, that has turned slightly sour, and gone somewhat flat. Indeed, the only thing to which we can compare it, is a mixture of cider and water, with a dash of camomile tea added to it. The students, however, assure you that the taste for it is a growing one, and ultimately becomes so strong, that persons who are accustomed to drink Lichtenhainer, prefer it to beer of any other kind. We are inclined to believe, however, that this is very much on a par with the eulogies of the Germans respecting their black bread; for as your true Deutscher always eats white bread when he can get it
gratuitously, so do the Jena students, when any grand feast is given, generally prefer to drink the more expensive Lager-beer of the country. On ordinary occasions, however, Lichtenhainer is assuredly the usual drink of the Jena students; and the reason of this is, we are of opinion, because quantity is desired rather than quality; for the Lichtenhainer beer is of so exceedingly mild a character as to admit of some score or more of pints of it being swallowed at one sitting, with scarcely any intoxicating effect. Moreover, price, we think, is one of the main elements in the consideration since the ordinary Lager beer of the country costs from a penny to three halfpence the pint, and the same quantity of Lichtenhainer can be had for three farthings."
Jag måste medge att jag är lite avundsjuk på studenterna i 1800-talets Jena; vore det inte fantastiskt att ha ett surt, rökigt veteöl som standard i stället för nutidens karaktärslösa lager? Dock kanske det som författaren skriver stämmer; dåtidens Lichtenhainer kanske var vattnigt och smakfattigt.
Amerikaner är ju som sagt villiga att experimentera med det mesta, och vissa har givetvis tagit sig an även dessa stilar. Framför allt Berliner Weisse är en kraftig trend bland amerikanska bryggare idag med hundratals försök till tolkningar, och i skrivande stund finns två stycken Berliner Weisse med på Ratebeers
top 50-lista. De flesta amerikanska Berliner Weisse är tyvärr mycket svåra att få tag på, men jag hoppas att detta är något som kommer ändras nu när ölstilen successivt blir mer känd. Ett exempel som har nått oss i Skandinavien är
The Bruery Hottenroth - en utmärkt och uppfriskande törstsläckare så här mitt i sommaren. Ett öl jag gärna skulle se på hyllan i min lokala ICA-butik, då alkoholhalten ligger på blygsamma 3,1%. Bland de mindre lättillgängliga ölerna kan nämnas
Farmers Cabinet Layover in Berlin, som serverades på Copenhagen Beer Celebration tidigare i år och överraskade stort på mig och många andra. Gose är en stil som verkar vara på uppåtgående i USA. Ibland kan jag dock tycka att experimentlustan går för långt, som i The Bruerys Gose-tolkning
Salt of the Earth, där man tillsatt tryffelsalt. Jag gillar såväl Gose som tryffel, men tillsammans blir det unket, obalanserat och helt enkelt bara konstigt. Totalt verkar det finnas ett femtiotal amerikanska tolkningar av Gose - de flesta experimentbrygder som gjorts i mycket liten upplaga. Lichtenhainer då - jo, förutom de två tyska varianterna finns det mig veterligen två amerikanska. Den ena av dem,
Westbrook Lichtenhainer Weisse, kom till Skandinavien nyligen och återkommer inom kort i en recension. Den
andra är en samarbetsbrygd mellan Marzonis och East End.
Personligen gillar jag denna trend; jag tycker alla tre ovan nämnda ölstilar är intressanta och jag hoppas att de blir mer lättillgängliga. Inte minst gillar jag att de alla är smakrika, intressanta öler med låg alkoholhalt, något det finns alldeles för litet av. Man kan också fråga sig vilka tyska ölstilar som återkommer härnäst, såväl i Tyskland som utanför. Ett fåtal bryggerier verkar brygga
Grätzer, som kan anses vara en systerstil till Lichteinhainer. Själv hoppas jag på en återkomst av
Danziger Joppenbier, som är ett öl där vörten kokat under uppemot ett dygn och som sedan är spontanjäst med hjälp av bland annat mögelsvampar.
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
