lördag 22 december 2012

Glädjen över defekta öler från svenska mikrobryggerier


Den senaste tiden (eller snarare, för ett par veckor sedan; jag ligger som vanligt lite efter) har det förts en hel del diskussioner kring kvalitén på de öl som den senaste tiden gått att köpa via det lokala beställningssortimentet. Inlägg har skrivits på diverse ölbloggar, bland annat här, här, här och här. Efter en tids funderande har jag så bestämt mig för att dela med mig av mina egna tankar i frågan.
Jag tycker att den mängd defekta öler som dykt upp är något av ett sundhetstecken. För att förklara denna kanske något udda ståndpunkt vill jag gå till roten av hela grejen: Det svenska alkoholmonopolet. Jag är fantastiskt glad över att ha tillgång till en så bra butik som systembolaget. Det är en oerhört välsorterad och serviceinriktad butikskedja som jag nog hade uppskattat än mer om jag bott längre från en storstad än jag gör i nuläget. Däremot tycker jag av princip att monopolet är fel. Jag kan helt enkelt inte, med mina i grunden liberala värderingar, rättfärdiga ett alkoholmonopol. Det kan hända att svenskarna inte skulle klara av ett avskaffande; säkerligen skulle tonårsfylleriet och alkoholproblemen öka, men jag vill ändå se detta som individers problem och inget staten ska kontrollera genom ett monopol.
Därför tycker jag att det är märkligt när folk lägger skuld på systembolaget för den myriad av infekterat öl som drabbat Sverige det senaste halvåret och kräver mer central kontroll. Jag är glad att det nu finns en kanal genom vilken bryggerier kan sälja sin öl utan att få den smak-godkänd av staten först. Med bara en butikskedja som får sälja alkohol blir det tyvärr så att kontrollen antingen sker av en central instans närmast att likna vid en myndighet, eller av oss enstaka konsumenter. Här tycker jag att ölskribenter spelar en central och viktig roll: Ni blir den kvalitetskontroll som systembolaget inte kan vara och som fristående butiker hade varit vid ett avskaffande av monopolet. Genom att skriva rakt och ärligt om såväl infektioner som generell kvalité kan konsumenter få en idé om vad som är värt att köpa och inte. Nu önskar jag förstås att jag menade duktiga ölbloggare, men desvärre tror jag att mindre kunniga kvällstidningsjournalister är de som når ut till den stora publiken...
Jag vet att åsikterna kring monopolets vara eller icke vara är delade även bland dryckesnördar, men för den som förespråkar ett avskaffande måste detta med ölförsäljning utan statlig kontroll vara ett steg i rätt riktning. Att tala om monopolet som något negativt men ändå vilja att systembolaget bara ska sälja produkter som går igenom deras kvalitetstester vill jag nästan kalla hyckleri.
Med detta sagt vill jag ändå kasta en känga åt de bryggerier detta handlar om: Ni har allvarliga problem och kommer inte leva länge till om ni inte lyckas få ut bra produkter på marknaden. Jag hoppas åtminstone inte att det går att överleva på några människors lokalpatriotism kombinerat med nyfikna nördar som undertecknad, som beställer en flaska och sedan är för lata för att gå tillbaka och reklamera innehållet för att få sina 20-30 kronor tillbaka.
Det är skillnad på öl man inte tycker om och öl som är uppenbart defekt, men jag tycker ändå att de ibland kan få falla i samma fack. Dels för att ett bryggeri måste kunna ha en sådan kontroll att de inte säljer defekt öl i någon större utsträckning, och dels för att man annars riskerar att hamna i en situation där ingen ny stil kan tillkomma, eftersom allt som inte passar in i en befintlig stiltypsdefinition kan anses vara "fel". Vid en sådan strikt kontroll hade t.ex. ölstilen "kontrollerat infekterad stout" aldrig tillkommit, och vi hade inte fått chansen att dricka hyllade öler som Surly Pentagram eller The Bruery Tart of Darkness
Eftersom det snart blir nytt år och det klart exemplifierar temat avslutar jag inlägget med att utse 2012 års sämsta öl. I relativt hård konkurrens blir den överlägsne vinnaren Börjes barleywine från Åsundens bryggeri. Det är inte ofta man inte ens klarar av att ta en andra sipp av ett öl utan omedelbart måste skölja munnen med något annat. På det sättet har man lyckats göra ett närmast unikt öl.

lördag 8 december 2012

Mikkeller George! Calvados Barrel Aged

När man är ölnörd och bosatt i Skåne blir det till att man testar en del från Mikkeller. Jag håller tyvärr inte stenkoll på allt jag testar, men efter en genomgång av Mikkellers ratebeer-registrerade öler konstaterar jag att jag har testat omkring 175 stycken, vilket är ganska precis hälften av vad de gjort. Av dessa har jag en personlig favorit som står ohotad på förstaplatsen: X Imperial Stout Calvados Barrel Aged. Den gjordes till European Beer Festival 2008 i Köpenhamn och serverades där som specialbrygd. Året efter släpptes ett 100-tal flaskor till försäljning på Ølbutikken, och ölet har sedan dess aldrig gjorts. Det är således inget öl man får chansen att dricka särskilt ofta, och därför är det ytterst intressant när det släpps något liknande.

Mikkeller gjorde exempelvis en calvados-fatlagrad version av Beer Geek Brunch Weasel, ett öl jag tyckte mycket om även om jag tyckte att äpple och kaffe var en ganska lustig kombination. Nyss släpptes däremot en icke-kaffesmaksatt, calvadosfatlagrad stout från Mikkeller, nämligen George! Calvados Barrel Aged. Eftersom den bourbonfatlagrade varianten med rätta har fått oerhört bra kritik var jag spänd på att testa den här.


Strålen som rinner ur flaskan är kompakt svart och man riktigt ser hur visköst ölet är. Väl i glaset bildar det också som synes ett tjockt, krämigt och mycket mörkt beigefärgat skum. Upp i näsan når en tjock, fyllig och lätt kladdig doft med toner av ek, kakao, hårt rostad malt, sirap och något jag närmast vill associera med tobak, fast på ett bra sätt (jag är i allmänhet ingen fanatiker av tobak...). Äpplen finns också där någonstans, även om de spelar en betydligt mindre roll än man kanske hade väntat sig.

Smaken är kraftig och närmast burdus, med en tung svallvåg av bränt socker, rostad malt och soja. Åter spelar fatet andrafiol; det finns en del ektoner men calvadosen kommer i bakgrunden. Munkänslan är helt underbart tjockflytande och krämig.

Det här är bra. Riktigt bra. Inte alls lika bra som experimentbrygden som gjordes för 4 år sedan, men fortfarande bra. Kanske skulle man dock låtit ölet ligga kvar lite längre på fatet, eller inte tömt fatet lika noga, eftersom jag gärna hade sett en tydligare äppelton. Detta är dock mycket bra som det är och helt klart värt att köpa ett par flaskor av.

Fotnot: glaset på bilden är Riedel O Riesling - som bland annat användes som festivalglas på Sour & Bitter i våras - ett mycket bra glas utan fot vilket gör det betydligt billigare än andra Riedel-glas och dessutom diskmaskinssäkert. Köper man det som "O-to-go" får man dessutom ett papprör som precis rymmer glaset vilket gör att man enkelt kan ta det med sig vart man än går. Klar rekommendation från min sida att ha som vardagsglas eller just när man vill dricka bra drycker på annan plats.

Pris/tillgänglighet: Finns på Ølbutikken, eller nu också att köpa i webshop direkt från Mikkeller. Kan skickas inom hela EU. Kostar DKK 92 i butik eller 90 på internet för 25 cl. Kan gå åt fort med tanke på populariteten hos de tidigare fatlagrade George-versionerna.

fredag 30 november 2012

Belgofil kväll

Nyligen samlades en skara människor hemma hos mig för en kväll i Belgisk anda. På schemat stod framför allt moules frites och lambik. Blåmusslorna tillreddes på två olika sätt.



Fräs ett par hackade supersolo-vitlökar och omkring 200 g hackade schalottenlökar tillsammans med några rejäla kvistar färsk timjan och lite hackad persilja i olja i två stora kastruller eller grytor tills löken blivit mjuk. Tillsätt 2 kg musslor till varje kastrull och rör runt någon halvminut. Häll en halvflaska vitt vin i den ena och en halvflaska gueuze (vi använde Drie Fonteinen Oude Geuze) i den andra. Häll i en deciliter mjölk och en deciliter grädde i varje. Sätt på lock och låt koka upp. Låt koka i en minut och det är klart. Servera med pommes frites och en god hemgjord majonnäs.

Lite till min förvåning så gick de ölkokta musslorna åt betydligt snabbare, trots att vi inte bara var ölnördar i sällskapet. Alla var dock överens om att varken ölets eller vinets karaktär lyste igenom särskilt tydligt i rätten. Jag tyckte ändå att de gueuze-kokta musslorna fick en rundare och trevligare smak i allmänhet, och kan helt klart rekommendera det.

Ölen då? Jo, vi radade upp ett gäng flaskor bra spontanjäst öl. Jag tycker att oblandad lambik är en fantastisk måltidsdryck, men tyvärr är det ju ganska svårt att få tag på utanför Brysseltrakten. De Cam Oude Lambiek är dock då och då tillgänglig i Köpenhamn och fick utgöra en av kvällens drycker, men som bilden visar så dracks det en del annat också (även ett par amerikanare fick hänga med).



Till efterrätt gjorde jag något annat Belgien-inspirerat och något jag testat på förut: Chokladsufflé med kriek-sorbet. Detta är mycket enkelt att slänga ihop och fantastiskt gott. Chokladsufflé finns det massor av recept på i kokböcker och på internet. Vad man bör tänka på är dels att kvalitén på chokladen alltid kommer återspeglas i slutresultatet, och dels att inte ta ut sufflén för tidigt ur ugnen, eftersom den då inte har hunnit "stelna" på utsidan utan lätt sjunker ihop. Jag gjorde krieksorbeten på Lindemans Kriek Cuvée René, främst av två anledningar: dels har den en kraftfull och naturlig men inte överdriven körsbärssmak, och dels hade jag en flaska som jag inte kände någon större ångest över att bli av med.

Krieksorbet är fantastiskt enkelt om man har en glassmaskin. Blanda 1 del sockerlag med 2 delar kriek (viktmässigt). Gör sockerlagen genom att blanda 2 delar vatten med 3 delar socker. Koka upp och rör om lätt tills allt socker löst sig. Låt svalna och blanda sedan med kriek. Frys in i glassmaskin. Glass- och sorbetrecept går förstås att experimentera med till stor grad, men tänk på att både socker- och alkoholhalten influerar blandningens fryspunkt och därmed konsistensen på din glass/sorbet.

söndag 18 november 2012

Hong Kong - öst möter väst, men hur är det med ölen?

Nästa anhalt på min nyligen avslutade resa blev Hong Kong. Denna oerhört mångkulturella stad med sin brittisk-kinesiska karaktär är på många sätt väldigt häftig. Subtropiskt klimat med något så exotiskt som stadsnära regnskog, tillsammans med en häftig skyline som innehåller runt 200 byggnader över 150 meter och toppas av världens femte högsta hus International Commerce Centre med 484 meter. Supermodern på många vis med bra infrastruktur, ett otal elektronikvaruhus men samtidigt charmigt asiatisk med marknadsgator, saluhallar och ett stort utbud av mestadels kinesiska restauranger, men också med inslag från de flesta av världens kök.

På det hela taget finns det många anledningar att åka till Hong Kong, men jag kan lova att ölen inte är en av dem. I butik finns några tyskar på burk och, om du har verklig tur, Chimay eller Guinness Foreign Extra Stout (som jag ändå vill hävda är ett klart drickbart öl). Det finns dock en pubkultur som är väsentligt mer utbredd än i exempelvis Beijing, vilket känns naturligt på grund av stadens brittiskinfluerade historia. Flera av dessa pubar har ett utbud där man helt klart kan dricka gott öl, men jag tycker det är lite synd när de enda vettiga öler som serveras är importer. Jag gick därför på jakt efter välgjort lokalt Hong Kong-öl och styrde mot The Globe, som är regionens klart bästa pub om man får tro Ratebeer. Puben serverar mat och öl med tydlig engelsk prägel.



The Globe är egentligen de enda som serverar öl från Typhoon Brewery, ett Hong Kong-baserat mikrobryggeri som startats som sidoprojekt av en pilot och under ett par år fokuserat på real ale i den brittiska skolan. Tillsammans med Hong Kong Brewery (som jag tyvärr inte hittade något från) utgör han Hong Kongs mikrobryggeriscen. Det krävdes faktiskt två besök på The Globe innan jag fick chansen att testa något från Typhoon; första gången fanns inget därifrån. Den andra gången kunde jag få mig ett glas Eastern Lightning, vilket är en bitter på 5%. Handpumpad och, som sig bör, relativt ljummen och ytterst sparsamt kolsyrad. Balanserad och lättdrucken men med en ganska rejält tilltagen beska. Humlearomen är brittisk men med tydligt moderna influenser. Bryggaren har nog inte snålat på sin East Kent Goldings. Fruktig med citrusskal, kanske främst pomerans, och smörkola. Välgjort och gott!

Flaskölslistan har en hel del trevliga importer, med mycket engelskt men även med ett "standardsortiment" av belgare och en och annan amerikan, inklusive några HeBrew-öler som man ju sällan ser här hemma. Lägg till några japaner, australiensare och annat "lokalt", och du får en lista som åtminstone skulle ta 5-6 besök att bli trött på. Saknas gör en riktig lambok, tyvärr verkar det bara vara Lindemans toksötade fruktöler som tagit sig ända hit bort. Priserna ligger lite, men inte så mycket, lägre än på liknande pubar i Sverige.

Överlag är Hong Kong en väldigt tråkig stad när det kommer till öl, eftersom man måste leta rätt på stans bästa pub och göra två besök där för att få testa ett enda vettigt lokalt öl. Precis som på Great Leap i Beijing kan också nämnas att västerlänningarna var koncentrerade på The Globe.

lördag 10 november 2012

Great Leap Brewing

Jag befann mig tills i förmiddags i Beijing och tänkte försöka ge en bild av ölscenen i denna stad med drygt dubbelt så många invånare som Sverige.

Det dricks Tsingtao, och kanske hellre, Yanjing, med fördel då den lättare varianten på 2,8% (även om jag bestämt vill minnas att 8-gradersvarianten var märkt ">= 3.1%"). Nu är Beijing en oerhört delad stad, med ett enormt spann av ekonomiska förutsättningar för olika människor, och detta avspeglar sig även på ölscenen. Går man in i en matvarubutik i någon av de lite dyrare delarna av staden så finner man öl som Chimay, Guinness och ett gäng tyskar, förstås till betydligt högre priser än de inhemska ölerna.

En sökning på Ratebeer tog mig till några mer specialiserade ställen, för att finna att de flesta av dessa faktiskt enbart serverade importerat öl. Ett par ställen med klart godkänt sortiment av belgare kunde hittas. Enligt Ratebeer finns även några bryggeripubar som är startade i tysk Brauhaus-stil och som, i bästa fall, kan reproducera de vanligaste tyska ölstilerna någorlunda väl. Detta var jag inte särskilt intresserad av, så jag styrde mot vad som verkar vara en väldigt en väldigt ensam ölnörds-oas i Beijings torra öl-öken: Great Leap Brewing. Föga förvånande ska det till en emigrerad amerikan för att få någon ordning på ölkulturen.

Great Leap Brewing är en liten bryggeripub gömd i en labyrint av smala gränder strax norr om centrum i Beijing. Man äntrar en innergård med tak och plastgardiner, prydd av ett antal bord och uppvärmd av infravärmare. På andra sidan innergården kan man gå in i själva puben, och finner en bardisk med två barstolar, en griffeltavla med 15 fatöl, samt ett bord med två soffor där gissningsvis ungefär sex personer får plats. Det är med andra ord utomhus som gäller för de flesta kunder, något som funkade helt ok trots att temperaturen nog kröp ner en bit under 10 grader den kvällen.

En flight med runt 15 cl vardera av 4 öl kostar ungefär 55 kronor, men då måste man välja ett öl från varje priskategori (jag lyckades dock övertala bartendern om att ge mig en flight med godtyckliga öler till ett lite dyrare pris). Amerikanska pints kostar mellan 45 och 65 kronor. Jag hann med att testa 12 av bryggeriets 14 öler (den 15:e kranen var en gästkran som för närvarande huserade ett öl från Boxing Cat). Här följer några korta smaknoteringar:


Från vänster till höger:
Pale Ale No. 6 - Sötfruktig med balanserad maltighet och lite vingummi. Nästan en liten ton av ris. Lite ananas. Slinker ner väldigt lätt.
Cinnamon Rock Ale - Mycket parfymatisk med doftljus i mängder. Kryddig med en ton av lavendel. Mycket märklig, men slinker ner den också.
Little General IPA - Tycks vara något av bryggeriets flaggskepp, och jag förstår varför. Fruktig och söt med liknande maltbas som Pale Ale No. 6, fast mer. Dessutom ett rejält bett av fräsch humle, som lägger till tallbarr, mandarin och en enligt mig inte alls störande antydan till tvål. Detta är riktigt bra.
Hop God 120 - Tydligt söt med mycket gelégodis. Viss parymatisk ton och en ganska rejäl fruktighet, men utan så mycket bett från humlen som i Little General. Ändå en okej "godis-DIPA", om det nu är en stil.


East City Porter - Relativt ljust brunt, mycket grumligt öl. Ser inte direkt ut som en porter. Doften är sprängfylld av katrinplommon. Smaken är mycket söt och helt utan någon rostad ton. Fokus ligger på katrinplommon, med några gästspel av torkade aprikoser och russin. Utanför stiltypsdefinitioner är detta som bäst "intressant", men efter stil är det totalt värdelöst.
Honey Ma - Örtig och kryddig. Toner som påminner om pors, rosmarin och salvia, samt en del honung. Söt, lättdrucken och helt ok, även om stilen knappast är min favorit. (Notering i efterhand: Detta öl är bryggt med szechuanpeppar, vilket kan förklara den blommiga kryddigheten.)
The Prosperer - Aceton. Denna ton dominerar nästan helt och är inte alls angenäm. Det enda som minner om ett öl är en liten antydan till efterbeska. Jag har ingen aning om vad som har gått fel här, men detta är mer eller mindre odrickbart.
Negrito Generalissimo - Likt "portern" är denna black IPA relativt ljust brun och ganska grumlig. Ölet är däremot betydligt mer välgjort - fruktigt och friskt, om än med en maltbas som snarast hör hemma i en brown ale. Den vid det här laget välkända söta, godisaktiga fruktigheten återkommer också. Skulle vara en helt ok India Brown Ale!


Heaven in Earth Kölsch - Mycket säd, som majs och lätt puffat ris. Väldigt lätt öl, men välgjort och utan fel. Slinker ner.
Iron Buddha Blonde - Sötfruktig med torkad frukt, främst aprikoser. Lätt efterbeska. Helt ok.
Aggressor - Örtig och lätt besk med en markerad sötma. Tydligt maltig och med en antydan till lakrits.
Mocha Stout - Snyggt rostat stout med fin kaffesmak. Påtaglig, men inte överdriven syrlighet. Välgjord och mycket trevlig, och visar att bryggeriet faktiskt kan brygga "mörkt" öl.

Överlag ett helt ok mikrobryggeri, vilket är kul för en ölscen som den i Beijing. Å andra sidan tror jag att ölrevolutionen i Kina är en bra bit bort: andelen västerlänningar man ser går från 0% (i utkanten av staden) via 5% (vid stora turistattraktioner i centrum) till uppåt 75% (på Great Leap Brewing). Jag tyckte dock att det nästan var lite skönt, inte minst eftersom det innebar att det faktiskt fanns folk som pratade engelska där.

lördag 27 oktober 2012

Gueuze Tilquin

Första gången jag stiftade bekantskap med Pierre Tilquin var sommaren 2009 när jag och Filip träffade honom på Chez Moeder Lambic i Bryssel. Vi pratade lätt med honom och insåg att han var oerhört insatt i de spontanjästa ölernas värld, varpå han berättade att han höll på att starta upp ett alldeles nytt lambik-blanderi. Detta är inte någon vanlig händelse. Senast det skedde var när de Cam började blanda lambik drygt 10 år tidigare, och gången innan det vågar jag inte ens uttala mig om, men länge sedan var det och just innan de Cam startade upp fanns faktiskt bara två gueuzeblanderier: Hanssens och Drie Fontinen. Gueuzerie Tilquin är unikt på ett annat sätt också: Pierre utmanar traditionalisterna genom att ha sitt blanderi i Wallonien i stället för Vlaams-Brabant, vari samtliga övriga gueuzeproducenter håller till. Eftersom gränsen endast är ett par kilometer från blanderiet kan det dock antas att det inte gör någon enormare skillnad.

Förra året var det så premiär för Gueuze Tilquin à l'Ancienne. Den första årgången kom egentligen ett år för tidigt. En lambikblandare köper nämligen inte lambik, som man kan tro av namnet, utan vört. Blandaren slipper därför bryggprocessen med att utvinna socker ur malten och koka vörten under många timmar (betydligt längre för lambik än för så gott som alla andra ölsorter), utan får vörten färdig och kan tappa den på sina egna träfat och låta sin egen lokals flora av mikroorganismer ta hand om jäsningen. Därför tar det även för en blandare tre år från uppstart till en färdig treårig lambik. Uppstarten av ett lambikblanderi är därför ingen lätt process rent ekonomiskt; först tre år efter första gången vörten hälls ned i sitt koelschip kan den första gueuzen blandas. Därefter följer vanligtvis något halvår av lagring på flaska innan produkten är redo att säljas och företaget således kan registrera sin första inbetalning.

Den första årgången av Pierre Tilquins gueuze är därför lite annorlunda. Källorna går isär; jag har bestämt för mig att Pierre själv sade att han planerade att köpa in färdigjäst och lagrad treårig lambik för att blanda med sin egen ett- och tvååriga och kunna släppa ut på marknaden redan sommaren 2011. På flaskorna står dessutom att det är en blandning av 1-, 2- och 3-årig lambik, men på andra ställen har jag läst att denna första årgång skulle ha bestått av endast 1- och 2-årig lambik. Eftersom Oude Gueuze är ett skyddat namn ("Traditional Speciality Guaranteed") och reglementet säger att den äldsta komponenten i en Oude Gueuze måste vara lagrad minst 3 år väljer jag att tro att Pierre köpte in färdig gammal lambik för fjolårets gueuze. Resultatet blev hur som helst framgångsrikt och hyllades ölvärlden över. Nu i somras var det så dags att leva upp till den första årgången genom att släppa den första "vanliga" gueuzen. Nyligen testade jag de två första årgångarna av hans gueuze parallellt.


Utseendet är som synes snarlikt de två årgångarna emellan: grumligt halmgult med ett litet, vitt skum.
Årets årgång (märkt 2011/2012): Fruktig doft fylld av citrus och lite stall. Smaken är citrusbetonad och tydligt syrlig, lätt bitter och med en viss humlearom. Fräscht och mycket gott.
Fjolårets årgång (märkt 2010/2011): Djup, mogen doft med fyllig unkenhet och en liten ton av bränt gummi. Kraftigt syrlig smak, unken och fantastiskt välbalanserad med toner av halm och damm. Ölet har överlag ett otroligt djup som den nyare versionen inte kommer i närheten av.

Det råder ingen som helst tvekan om att den äldre varianten faller mig mycket mer i smaken. Jag är ett stort fan av en djup och unken gueuze och föredrar den så gott som alltid framför en mer citrusbetonad. Även om detta givetvis ändras med ålder så har jag svårt att tro att ett års lagring kan göra denna enorma skillnad som finns mellan Tilquins första två årgångar. I så fall är detta en gueuze som lagras otroligt fort. Troligare är då att den inköpta treåriga lambik som användes till fjolårets version ger ett större djup än hans egen treåriga lambik ger, vilket jag tycker är lite oroväckande inför framtiden. Jag tänker dock fortsätta köpa hans gueuze, för även om jag föredrar den äldre så är årets version fortfarande ett fantastiskt öl. Jag tänker också göra om denna vertikal nästa år för att få en bättre blick över hur hans öl utvecklas med tiden.

Pris/tillgänglighet: Båda årgångarna har kommit som tillfälliga nyheter på systembolaget och kostat runt 55 kronor för en liten flaska och 100 kronor för en stor. Det finns fortfarande gott om flaskor kvar av årets version, så spring och köp!

onsdag 17 oktober 2012

En hyllning till Orval


Med alla ständiga nyheter som dyker upp överallt finns det faktiskt ganska få öler jag dricker regelbundet bara för att det är gott. Efter en stunds fundering inser jag att det jag dricker oftast (misstolka mig inte, "oftast" innebär i mitt fall max en gång varannan månad) nog måste vara Orval. Enligt någon definition (inkluderande tillgänglighet och pris) så anser jag det vara världens bästa öl.

I glaset hamnar en grumlig vätska vars färg ligger ungefär mitt emellan halmgul och bärnsten. Ett enormt, nästan vitt skum fyller upp nästan hela återstoden av glaset. Doften är fyllig och inte utan en viss unkenhet. Jästen dominerar, men en gräsig humleton sticker igenom lite grann. En antydan till skumbanan, men inte alls som i tyska veteöler där den helt kan ta över. Här ryms i stället allehanda nyanser av myr, citrusfrukter, vete och något som bäst kan liknas vid något som inte bör bli surt men ändå blivit det (tänk svettiga strumpor som legat för länge i en plastpåse, fast på ett bra sätt...).

Smaken är på något vis fräsch och unken, söt och bitter på samma gång. Humlens gräsiga toner lyser igenom lite tydligare här. Kvar finns citrusfruktigheten, de uppfriskande tonerna av vete, och såklart den fantastiskt mångsidiga jästen. Viss antydan till diskmedel finns där någonstans men stör inte det minsta enligt mig. En markerad beska dröjer sig kvar en stund i munnen innan man tar nästa klunk och allt börjar om på nytt. Det här är helt enkelt tokbra. Balanserat, lättdrucket, smakrikt, nyanserat och framför allt gott. Jag förstår helt klart Mikkel i hans åsikt att detta är ett av världens bästa öl, vilket även gett upphov till såväl Orval Klon som It's Alive. Hans klon var för mig kvällens bästa öl tillsammans med tryffelstouten The Forager på den beermaker's dinner som hölls i helgen på Gastro och som skrivits om här, här och här. Helt klart intressant vore att testa Mikkellers Orval-klon mot en faktisk Orval av samma årgång, men med tanke på klonens minimala tillgänglighet tvivlar jag på att den chansen någonsin kommer ges. Orval med några år på nacken kan dessutom vara fantastisk. Under tiden njuter jag vidare av min Orval och förbannar mig själv lätt över att jag inte har några lagrade flaskor hemma eftersom ölet helt enkelt är för gott för att glömmas bort.

Pris/tillgänglighet: Finns i systembolagets standardsortiment (länk) och kostar så lite som 22,70 kronor.

onsdag 10 oktober 2012

Ola Dubh

För en tid sedan lovade jag ett antal inlägg på tema fatlagrat öl. Hittills har det varit lite tyst på den fronten, helt enkelt för att de öl jag har hemma och vill skriva om fortfarande står orörda. Tack vare Filip fick jag nyligen chansen att prova Harviestouns serie Ola Dubh - en extra stark version av deras Old Engine Oil lagrad på Highland Park-fat. Det speciella med detta samarbete är att det gjorts inte mindre än 5 olika varianter, med samma öl lagrat på fat som innehållit Highland Park-whisky i 12, 16, 18, 30 respektive 40 år.

Serien är något av ett flaggskepp från det välrenommerade skotska bryggeriet. Man hävdar själva att det är det första öl som lagrats på fat som innehållit en namngiven single malt-whisky, något som jag inte har fakta nog att varken bekräfta eller dementera. Hur som helst tycks detta med maltwhiskyfatlagring vara en fortsättning på trenden om lagring av öl på fat som tidigare innehållit sprit, en trend som länge dominerats av lagring på bourbonfat men där experimentlustan hos moderna bryggare lett till allehanda nya typer. Inte minst det i Sverige så populära Brewdog har ju gjort otaliga öler lagrade på skotska whiskyfat. Själv har jag drabbats av en övertygelse om att japanerna snarare än skottarna är de som gör den bästa whiskyn, men väntar fortfarande på att testa ett öl lagrat på japanska whiskyfat!
 

Nu till ölerna. Samtliga fem flaskor har stått ett tag och har faktiskt hunnit passera bäst före-datum, stämplarna sträcker sig från januari 2012 till september 2012. De är inköpta under hösten 2009 och våren 2010. Utseendet på ölerna är snarlikt; mycket mörkt brunt med ett litet, beigefärgat skum (skillnaden i skum på bilderna beror mestadels på hur nysnurrat glaset är vid fotoögonblicket). Några korta noteringar kring doft och smak:
12 - Vaniljaktig doft med kakao, en del trä och whisky. Smaken är aningen vattnig, dominerad av whiskyfaten med en tydlig rökighet och toner av torv. Inte helt balanserat utan snarare ganska spretigt och med en kropp som inte riktigt når upp till vad fatlagringen gör med ölet.
16 - En mer kraftfull doft. Viss spritighet, men ändå en mycket trevlig, ganska sötaktig doft. Whiskytonerna i doften är mjukare än i den "yngre" varianten, men fortfarande med vissa inslag av rök och torv. Smaken är mer lik tolvan och känns nästan lite mindre fyllig. Återkommande toner av kakao och whisky.
18 - Fyllig och aningen märklig doft. Nästan lite unken och fortfarande med liknande toner av kakao från maltbasen och whisky från fatlagringen. Smaken domineras av trä och whisky, men är något mjukare än de föregående varianterna och ölet känns mer integrerat med trä- och whiskytonerna.
30 - Nu börjar det hända saker. Mjuk, fyllig doft med runda, vaniljaktiga whiskytoner. Doften är betydligt större och fylligare än de "yngre" varianterna. Rökigheten är nästan borta och kvar är en balanserad och rund doft av trä, kakao och vanilj. Kraftfull smak med mjuka toner av vanilj och whisky, med lite trä och kakao, aningen rostad malt och bara en liten antydan till rökighet.
40 - Kraftfull, rostad och lätt rökig doft med fantastiskt djupa toner av smörkola och vanillin. Smaken är mjuk, rund, fyllig och balanserad med toner av kakao och lite smörkola. Rostad med whisky, vanilj och fudge.

Överlag kan man nog säga att serien säger minst lika mycket om whisky som den säger om öl; vid lång tids fatlagring försvinner toner såsom rök, torv och tanniner från träet och ersätts av mjuka toner av vanilj och smörkola. Det stora steget som jag upplevde det var från 18 till 30, då det mesta av magin skedde. I min bok är samtliga fem varianter bra öl, men det är bara de två "äldre" som når upp till riktigt höga nivåer, där 40 är ett fullständigt underbart öl.

Pris/tillgänglighet: 12, 18 och 30 fanns på systembolaget för ett par år sedan och kostade ungefär 50-100 kronor per flaska. Nu är det nog störst chans att hitta dem i Danmark eller via någon nätbutik. 12 finns tillgänglig för privatimport via Great Brands och kostar då 56 kronor per flaska.

lördag 6 oktober 2012

Korta festivalreflektioner

Jag befinner mig just nu i Stockholm, som så många andra ölnördar i det här landet. Igår besöktes Stockholm Beer and Whisky festival, och trots att så många andra redan gjort det bättre och mer ingående så vill jag dela med mig några ord om upplevelsen.

Förra året gjorde jag debut på festivalen, med en viss besvikelse som följd. Många ställen hade bara alldeles för stora smakprover, utbudet var mindre än jag förväntat mig och festivalen var enligt min smak för stor eller kanske inte tillräckligt nördig helt enkelt. I år var intrycken annorlunda. Bättre utbud och många utställare som gärna hällde upp femcentilitersskvättar av ölen gjorde denna festival till en betydligt trevligare upplevelse som klart når upp till, och kanske förbi, den Köpenhamnska ölfestival med vilken jag är betydligt mer bekant. Det stora whiskyutbudet är för mig som en fin bonus, som ger möjligheter till att smaka nya drycker även när magen börjar fyllas av för mycket öl (jag tenderar att fylla magen fortare än levern på ölfestival).

Omnipollo Nebuchadnezzar utsågs välförtjänt till bästa öl. Den enda svenska DIPA jag testat som kommit i närheten av Nebs fantastiskt fruktiga humleprofil är Oppigårds Drakens DIPA, som blev så populär för något år sedan.
Brekeriet levererar. En underbar saison och ett kanske ännu bättre svartvinbärsöl, kombinerat med ett rököl som hade en kraftig men inte helt oangenäm ton av bränd komocka.
Den första batchen av Mikkeller Black fortsätter att mjukna och bli bättre,
Boulevard är ett bryggeri jag funderat på att byta till mig öl från utan att det blivit av, så det var kul att få testa några öler därifrån. Tank 7 Farmhouse Ale får mig verkligen att vilja utforska bryggeriet närmare.
Westbrook fortsätter imponera på mig, den här gången med underbart unkna och sura Brett and no Mices.

söndag 23 september 2012

Livets Goda och deras syn på öl

Jag tillhör de ölnördar som tror på en fredlig relation mellan öl och vin, en relation där de två kan samexistera och tillåtas utöka variationen och smakrikedomen. Jag tycker själv mycket om vin och försöker läsa på och testa så mycket som hinns med, men det är svårt av flera anledningar. Den främsta kanske är att bra viner alltid kommer på stora flaskor med hög alkoholhalt och, sannolikt, även ett högt pris. Därför har mitt vinintresse inte kommit tillnärmelsevis lika långt som mitt ölintresse, men det ligger ändå där någonstans och spirar.

Därför är jag sedan ett par år tillbaka prenumerant på Livets Goda, ett välrenommerat, nördigt och ofta ganska snobbigt vinmagasin. Eller, fokus ligger på vin, men även andra drycker samt (av någon anledning) musik får sin lilla plats i tidningen. Det är egentligen det jag tänkte fundera över här, hur öl behandlas i tidningen. Som ett axplock tar vi fram nyhetsbilagan för augusti, där samtliga vin- och ölnyheter provas och betygssätts. Betygsskalan är den s.k. Parkerskalan, som logiskt nog går från 50 till 100. Varje öl får ett betyg samt två-tre meningar som beskriver doft och smak. Så långt behandlas öler och viner exakt lika i tidningen. Den första skillnaden noteras i att i stort sett varje öl får en avslutande mening med ett förslag på maträtt eller annat tillbehör som passar till ölet, något som inte gäller vinerna. Den andra stora skillnaden är betygen. Nedan följer en lista på augustisläppets öl och deras betyg:

SKA Decadent Imperial IPA 94
BrewDog Dog A 94
Sierra Nevada Harvest Southern Hemisphere 93
Lervig Konrads Stout 93
Amiata Contessa 92
Stronzo Walrus Punch IPA 92
Old Stock Ale 91
Great Divide 18th Anniversary 91
Slottskällans Zeven 90
Lervig Rye IPA 90

Här någonstans reagerar jag. Detta är förstås bara ett stickprov, men det gäller allmänt i den här tidningen att öl får oerhört höga betyg. Som jämförelse bör sägas att egentligen inget vin för under 200 kronor ges över 90 poäng i samma tidning, och uppskattningsvis är det mindre än en fjärdedel av vinerna bland dessa exklusiva nyheter som ges så höga betyg. Vad beror denna skillnad i betygsnivåer på, och framför allt, vad får den för konsekvenser?

Jag kan förstå att vin i allmänhet är dyrare än öl; till ett vin måste allt vatten passera genom den oerhört komplexa organismen som är en vinranka. Vintillverkningsprocessen är dessutom vanligtvis betydligt längre än öltillverkningsprocessen, som ibland kan vara över på ett fåtal veckor från inmäskning till flasktappning. Det jag reagerar mer på är att alla öler i släppet ges så höga betyg. Kan släppet verkligen ha hållit så hög kvalitet? Jag betvivlar det, inte minst efter att själv ha testat samtliga nyheter i släppet. Jag hade, även om det mesta höll hög klass, inte varit lika generös med betygen, framför allt inte vad gäller Zeven (vilket jag inte tycks vara ensam om).

Min bästa gissning (eller är det en naiv förhoppning?) är att personerna bakom Livets Goda vill lyfta fram öl som något mer än en "fuldryck". Därför ges matrekommendationer för att inspirera till öl- och matkombinationer, och därför delas höga betyg ut för att visa att det släpps mycket kvalitetsöl nu för tiden. Risken, som jag ser det, är att betygen blir för höga. Det kan leda till att läsaren uppfattar betyget "94" som helt annorlunda beroende på om det gäller ett öl eller ett vin, likt två valutor som till en början är lika mycket värda men där den ena upplever en stark inflation.

Jag inser nu att delar av det här kan läsas negativt, vilket inte är min mening. Jag vill ge mycket beröm till Livets Goda, inte bara för att det är en bra vintidning, utan också för deras ändå respektfulla behandling av öl. Jag vill mest fundera kring och ifrågasätta dessa smått överdrivet generösa betyg. Jag är också nyfiken på hur ölrecensionerna uppfattas av personer som är vin- men inte ölintresserade, och som jag antar utgör den primära läsarskaran. 

onsdag 19 september 2012

Buxton Imperial Black IPA

Buxton Brewery är ett nytt engelskt bryggeri som jag ytterst nyligen stiftat lite bekantskap med. De gör, med brittiska mått mätt, oerhört moderna och vågade öler och är tydligt USA-insprierade, vilket jag nästan antar får CAMRA att gå i taket (även om jag ännu inte läst om någon öppen tvist dem emellan). Det känns även som att de flugit lite under radarn, genom att introduceras i beställningssortimentet och på vissa pubar i Sverige, men utan att dyka upp på bolagets hyllor. För en tid sedan testade jag deras imperial stout Tsar och gav den ungefär omdömet "bra för att vara engelskt". Nyligen köpte jag en flaska av deras enligt Ratebeer bästa öl, nämligen Imperial Black IPA, av en kollega som hade beställt hem en låda, och blev betydligt mer imponerad.


Färgen är mycket mörkt brun, nästan svart. Ölet är lätt grumligt och har ett medelstort, ljust beigefärgat skum. Doften är frisk och humlearomatisk, men samtidigt lätt kladdig med mycket kåda och egentligen toner av en halv barrskog. Smaken är såväl kraftfull som balanserad, tydligt bitter och fruktig men ändå rostad och bränd. Barr, kåda och grapefrukt övergår så smått i en eftersmak som framför allt är rostad och besk. En lätt alkoholton kan anas. Överlag är detta ett väldigt njutbart öl, som lyckas vara vågat och kraftfullt samtidigt som det håller balansen och inte spårar ur. Jag förstår helt klart varför det just nu rankas som världens fjärde bästa Black IPA, men förstår mindre varför det inte tycks ha fått någon "hype" ännu och fortfarande bara har ett 70-tal betyg på Ratebeer (framför allt undrar jag alltså varför jag själv inte kände till denna mycket välgjorda Black IPA innan min kollega tipsade mig...). Håll utkik efter detta öl på pubar (importör är World Beer Trading) eller på Systembolaget, där det har gått att beställa i 12-flaskorskolli men tyvärr verkar vara tillfälligt slut. Det kommer jag göra.

Tillgänglighet: Fanns nyligen i Systembolagets beställningssortiment, förhoppningsvis återkommer den inom kort. Finns säkerligen på diverse krogar runt om i Sverige.
Pris: 52,50 för 50 cl.

söndag 16 september 2012

På vilka öler ska man dofta?

Det här är ett ämne som verkar dela ölvärlden något, vilket framför allt märks i hur öl serveras. Häller jag upp ett öl hemma brukar jag vanligtvis använda ett kupat glas och fylla det till mindre än hälften för att få gott om svängrum till mitt öl. Vi tar den sidans argument och förespråkare först.

Ett kupat glas ger drycken en relativt stor yta och samlar sedan upp flyktiga ämnen så att de koncentreras mot näsan som lämpligen finns i närheten av glasets öppning. Genom att snurra ett glas med öl med kolsyra i händer åtminstone tre saker: i) ölets yta ökar ytterligare genom att öl når upp på kanterna av glaset, ii) bubblor av koldioxid fälls ut vid glasets botten, tar sig upp till ytan och för med sig doftämnen från ölet, och iii) ett större skum bildas vilket åter ökar ölets yta mot luften. För den som riktigt vill sniffa på sitt öl är därför en kupa fylld maximalt till hälften att rekommendera. Till höger syns ett nysnurrat Orrefors Difference Porter, för övrigt ett utmärkt ölglas, fyllt med Nøgne Ø Imperial Stout. Tillverkarens egna promotionbilder för glasserien ser dock annorlunda ut. Här är porterglaset fyllt hela vägen upp så att kupans funktion totalt försvinner (åtminstone innan man druckit upp hälften). Nördnotering 1: Skummet på portern är sannolikt photoshoppat för att bli så vitt. Nördnotering 2: Jag fick höra att glaset på promotionbilden är fyllt med Mariestads Porter. Glaset rymmer drygt 50 cl, men såvitt jag vet har Mariestads Porter bara sålts i 33-centilitersflaska? Anser de alltså att man ska fylla glaset med en och en halv flaska öl?

Bilden till vänster visar en burk Alchemist Heady Topper, med texten "Drink from the can!" i versaler runtom burkens övre del. Läser man närmare på burken finner man kanske det främsta av den andra sidans argument: "The act of pouring it in a glass smells nice, but it releases the essential hop aromas that we have worked so hard to retain." För mig som kupa-förespråkare till nästan varje öl är det smått provocerande att läsa denna mening på förpackningen till världens just nu 41:a bästa öl. Inställningen återkommer på snart sagt varje pub i USA, där olika typer av pale ale (oavsett om det är en APA, IPA eller DIPA) serveras i pintglas med raka kanter, gärna fyllda så att de svämmar över lite. Dessa glas gör att ölet upplevs som lättdrucket, men ger litet eller inget utrymme för doftintryck. Själv häller jag gärna upp min Heady Topper i ett kupat glas, för det ölet har en så fantastisk doftprofil att jag verkligen inte vill gå miste om det. Jag vill helt enkelt att det ska släppa lös sina "essential hop aromas" så att de kan få spridas upp till min näsa.

Ett annat argument är kanske ännu mer av en smaksak: jag har ibland fått höra att man inte ska snurra ett glas med öl för att man släpper lös kolsyran och därmed förstör munkänslan. Då jag själv aldrig har sällat mig till sällskapet som sågar ett öl bara för att det har för lite kolsyra har jag aldrig riktigt köpt detta argument, men visst finns det en skillnad i munkänsla mellan ett orört glas nyligen upphällt öl och samma glas som snurrats och doftats på några varv. Ofta kan dock detta vara till det bättre; jag slipper gärna den ganska vassa munkänsla som många öler kan ha om de är kraftigt kolsyrade.

Det riktigt märkliga tycker jag är när man kommer till ytterst välrenommerade ölställen och får ett öl från fat upphällt i en kupa. Kupan är av någon anledning alltid fylld till bredden. För mig är det lika konstigt som om man skulle gå in på en oerhört snobbig vinbar och få ett 15-centilitersglas fyllt upp till kanten. Det skulle aldrig hända, så hur kommer det sig att pubarna envisas med att servera fyllda glas även när det gäller starka och kraftfulla ölstilar? Min bästa gissning är att det har med kundens förväntningar att göra. Många kunder skulle helt enkelt bli besvikna om de fick ett glas som inte var fullt. Jag hoppas det kommer ändring i denna fråga, för beställer jag t.ex. 25 cl kraftfullt barley wine från fat vill jag gärna ha det serverat i en stor kupa. Den enda pub jag hittills besökt som förstått detta är utmärkta Popeye i Tokyo, där bilden till höger är tagen och visar ett öl nyligen upphällt från fat. Jag väntar med spänning på att få en halvfull kupa med fatöl från exempelvis Akkurat, Oliver Twist eller Mikkeller Bar. Jag vill nämligen gärna dofta på mitt öl, nästan oavsett ölstil.

måndag 10 september 2012

Oerbier Special Reserva - igen

Nyligen testade jag en (egenlagrad) flaska av De Dolle Oerbier Special Reserva från 2008 och blev mer eller mindre frälst. Vid mitt senaste besök på Mikkeller Bar kunde jag därför inte låta bli att beställa en flaska från 2004 för att se vad ytterligare fyra år gjorde med detta öl. Ett slags nästan-vertikal alltså, med en dryg månad emellan. 
Nu tog jag tyvärr ingen bild på ölet senast jag testade, men jag kan vittna att det yngre ölet var betydligt mörkare och inte lika rött. 2004an är, som synes, kraftigt rödaktig och relativt klar med ett litet, nästan vitt skum. I doften märks åldern tydligt, mycket tydligare än i den yngre varianten. Tydliga oxidationstoner, källare, damm, ek och lite vinäger. Som alltid är doften oerhört vinös, men inte alls med den djupa, kraftfulla fruktighet som fanns i 2008an. Även smaken är tydligt vinös, relativt fruktig och med tydliga inslag av ekfat och vinäger. Det känns dock som att oxidationen har gått för långt; i stället för en kraftig men balanserad kamp mellan maltighet och mjölksyra så har detta äldre öl nästan blivit enformigt åt mjölksyrahållet. Vad som en gång kunde beskrivas som en balanserad och annorlunda korsning mellan kvadruppel och oud bruin har nu blivit mer av en stilren (om än ovanligt stark), lagrad oud bruin. 

Slutsatsen blir helt enkelt att jag föredrar min Oerbier Special Reserva lagrad omkring fyra år, när malten och fruktigheten fortfarande har kvar sin kraft men ölet hunnit smälta ihop en aning sedan flasktappningen. Med detta sagt njöt jag dock även av den äldre varianten; det är inte ofta som "bra, lagrad oud bruin" kan anses vara ett dåligt betyg.

Tillgänglighet: Denna årgång finns, tillsammans med några färskare, på Mikkeller Bar
Pris: 150 danska kronor för 33 cl

söndag 2 september 2012

Cantillon Jonge Lambik - eller den bästa ölrelaterade överraskningen på länge

Igår var jag i Köpenhamn för en festival på Nörrebro och tittade på vägen dit in på Ølbaren för att se vad som erbjöds. På griffeltavlan stod "Cantillon Lambik", och döm om min förvåning när bartendern berättade att detta var ett enstaka fat med jonge lambik (enligt uppgift 6-7 månader gammal) som de hade lyckats komma över. Anledningarna till min förvåning var framför allt två.

För det första är jonge lambik en ytterst sällsynt ölstil. Den förekommer nästintill aldrig utanför brysseltrakten, och även där tvingas man leta runt med ljus och lykta för att få sig ett glas av denna märkliga dryck. De enda exempel jag lyckats testa hittills är Oud Beersel (på ett litet kafé i Bryssel) och Drie Fonteinen (under öppningskvällen för Mikkeller bar). För det andra berättade Cantillonbryggaren Jean van Roy när jag besökte bryggeriet 2009 att hans lambik var mycket märklig innan den lagrats sin första vinter: trögflytande och lätt geléartad om jag förstod honom rätt, något som känns igen från Victors eminenta beskrivning av jäsprocessen för en lambik där han beskriver ett trådigt slime som utvecklas av mjölksyrabakterien Pediococcus för att sedan förbrukas senare i jäsningen av jästen Brettanomyces. Huruvida dessa problem har löst sig vid det här laget, om vissa fat är ok även i ung ålder eller om jag missförstod honom helt är en bra fråga. Är det någon annan där ute som hört om något liknande vad gäller Cantillon?

Det är till största delen de olika stegen i jäsprocessen som gör ung lambik till en såpass udda ölstil; kring 4-6 månaders ålder har Saccharomyces redan hunnit förbruka det mesta av sockret och Pediococcus och Lactobacillus börjat den jäsning som ger ölet dess karakteristiska syrlighet. Däremot har jäsningen typiskt inte nått fram till storhetstiden för Brettanomyces, denna (ö)kända jäststam som tuggar i sig mer eller mindre vad som helst och lämnar efter sig en alldeles egen ton som populärt beskrivs som "funk". Nåja, nog raljerat, det är dags att faktiskt beskriva ölet.



Vätskan är till utseendet förvånansvärt klar. Ljust bärnstensfärgad och med ett litet vitt skum som vittnar om att en viss jäsning fortfarande pågår. Doften är lätt syrlig och även lite unken. Rund och relativt mild med ett litet udda jordigt inslag som påminner om tryffel. Smaken är liknande: jordig och ganska udda med en lite mer tillbakadragen ton av tryffel, relativt lätt syra och en ton av gödselstack. Det finns en viss restsötma kvar och en lätt kittlande munkänsla från en liten mängd kolsyra. Syrligheten är mer påtaglig än jag förväntade mig, även om den givetvis inte kommer i närheten av den hos exempelvis Cantillon Gueuze. Ändå skvallrar det lite om att denna unga lambik är relativt gammal, och har hunnit utveckla en markerad syra och sannolikt klarnat något. I slutändan tycker jag detta är fullständigt fantastiskt. Få andra ölstilar lyckas vara så lättdruckna men samtidigt bjuda på en så stor repertoar av smaker och aromer. Med detta sagt föredrar jag nog ändå en äldre lambik som fått utveckla en större komplexitet, men för omväxlings skull tänker jag fortsätta dricka jonge lambik de få gånger möjligheten finns.

Pris: 45 danska kronor för 25 cl
Tillgänglighet: Tillfälligt på fat på Ølbaren. Annars hittas den nog enklast (med lite tur) på någon av Moeder Lambics två barer i Bryssel.

söndag 26 augusti 2012

Russian River Brewing Company

Ett av de där bryggerierna som tycks göra allting rätt enligt mig är Russian River. På sin nuvarande bryggeripub i Santa Rosa, mitt i vinparadiset Sonoma County, har man producerat öl sedan 2004, men bryggeriets historia går tillbaka till 1997 då vintillverkaren Korbel Champagne Cellars bestämde sig för att ge sig in i ölbranschen. Vinnie Cilurzo anlitades som bryggare. Bryggeriet jobbade på några år, men under tidigt 2000-tal började saker hända. 2003 köpte Vinnie och hans fru Natalie bryggeriet. Samma år skapades flaggskeppet Pliny the Elder, och året därpå flyttade man in i den nuvarande bryggeripuben i centrala Santa Rosa. 2008 öppnades dock ett nytt bryggeri bara någon kilometer därifrån, vilket gjorde att kapaciteten kunde trefaldigas. Bryggeripuben finns dock kvar, och fortfarande bryggs vissa av ölerna här. Bakom baren finns bland annat ett stort fönster genom vilket besökare kan se såväl ekfaten där flera av de belgiska ölerna lagras som ett kar där Beatification blandas för att fånga upp jäst och bakteriekulturer från andra brygder för att sätta igång en "spontan" jäsning.

Bryggeripuben idag är ett stort och mycket populärt ställe. Det är en pub som tycks vara lokalbefolkningens favorit och som även mitt på dagen en onsdag är välbefolkad och livlig, men knappast en pub där man kan få  sig en lugn pratstund med bryggaren. Även om en pratstund med bryggaren hade varit roligt, så sörjer man inte länge när man i stället kan beställa en flight med 18 av bryggeriets öler, av vilka 8 endast finns på fat. Russian River är experter på två saker: de kan få fram en humleprofil som nästan ingen annan lyckas matcha, och de kan göra balanserade men kraftfulla sura, ekfatslagrade öler som når upp i toppen av sin kategori. Just därför var det roligt att för första gången få testa Russian River Porter; en robust porter på 5,75% som är len och stiltypisk men ändå kraftfull och bestämd. Det är inte ett öl jag i normala fall skulle skriva någon hyllning till, men när det just kommer från ett bryggeri som kanske är bäst i världen på välhumlade ljusa ales och på den nya världens sura öler blir det plötsligt helt fantastiskt. Mitt besök på Russian River lämnade mig med två huvudsakliga slutsatser: den ena är att även om allt håller hög klass så är deras bästa öler de som faktiskt flasktappas, och den andra är att Vinnie och hans medhjälpare har ett mycket brett kunnande som, vid sidan av de öler som gjort dem kända, kan framställa en så bra, stilren porter.
Russian River-flight med den belgiska halvan av ölmenyn. Självklart tog jag även en flight av den amerikanska halvan, men ville inte beställa in 18 smakprover från fat på en gång av (berättigad) rädsla att de skulle hinna tappa i kolsyra.

Tyvärr är Russian River ett bryggeri som aldrig exporterat något till Europa. Å ena sidan är detta oerhört synd eftersom det gör det både dyrt och krångligt att komma över deras öler, men å andra sidan kanske vi inte ska klaga med tanke på att deras öl bara distribueras till en handfull stater i USA (västkusten, Colorado och Pennsylvania, då främst Philadelphia). Jag kan ändå inte sluta hoppas på att exempelvis Drikkeriget ska lyckas få över deras öl hit till Skandinavien. Svårtillgängligheten gör det dock lite extra speciellt när man väl får tag på några flaskor. Nyligen testades några av deras humlestinna öler här hemma, nämligen deras nya single hop-APA Row 2, Hill 56, samt deras IPA Blind Pig och DIPA Pliny the Elder.

 Row 2, Hill 56 är det första ölet i en serie som bryggeriet gör tillsammans med några av deras humleproducenter. Detta tycks också vara något som utmärker Russian River, att de har en mycket nära relation till sina råvaruleverantörer, då främst humleodlare och vinmakare från vilka de köper vinfat. Row 2, Hill 56 har undertiteln "The Story of Simcoe", och är en hyllning till några familjeägda humlefarmar kring Yakima, Washington, där humlesorten simcoe utvecklades för inte alls särskilt länge sedan. Ölet har fått mycket bra kritik på ratebeer, men jag själv förstår tyvärr inte riktigt charmen med detta öl, vilket mest beror på dess enligt mig ganska störande ton av urin. Däremot ser jag mycket fram emot framtida öler i samma serie. För mig känns det lite som att det blir den ultimata single hop-serien om den bryggs av Russian River.




Blind Pig är en annan historia. Här har vi en av mina absoluta favoriter när det kommer till IPA, och ett öl jag drack flera gånger under mitt besök i San Francisco. Ölet tycks dock tappa fort, trots att flaskan är (med svenska mått mätt) blygsamma två månader gammal tycker jag att den saknar den riktiga humlefräschör som man får när man dricker den riktigt färsk. Då står sig storebror Pliny the Elder bättre. Här finns mer av en maltbas som håller uppe ölet lite längre och gör att det fortfarande smakar fantastiskt. Jag har testat dessa två med någorlunda kort mellanrum vid ett par tillfällen tidigare, och nog alltid tyckt att Blind Pig varit mer välgjord, men då har de nog varit färskare än två månader.

Som slutnotering vill jag ge en liten hyllning till Happy Hops. Jag drack det ölet först på en provning i SF, sedan på bryggeriet, och någon vecka senare hemma från en growler jag köpte med mig hem. Ölet kallas för blonde/golden ale, men är enligt bryggeriet någon hybrid mellan blonde ale, pale ale och IPA. Det är friskt och lättdrucket men med en så fantastiskt blommig och fruktig humleprofil att man inte kan göra annat än att luta sig tillbaka och njuta. En känsla som nog får avsluta detta inlägg, eftersom det är en mycket bra sammanfattning av hela bryggeriet. Njutning.

torsdag 16 augusti 2012

Bourbon County Stout 2008 och 2011

Det förra inlägget innehöll ett smärre raljerande kring Goose Island Bourbon County Stout, det kanske mest trendskapande ölet i den moderna fatlagringsrevolutionen. Häromdagen testades ölet i en vertikal - eller, vertikal kanske är fel ord eftersom receptet ändrats mellan årgångarna. Exempelvis innehåller 2011 års version 14,5% alkohol, där 2008:an "endast" ligger på 13%.
Som synes från denna alltför medelmåttiga bild är ölerna närmast identiska till utseendet: svart, tjock, kladdig vätska med ett ytterst sparsamt, mörkt beigefärgat skum. Doften skiljer sig däremot en del. När 2011:an är lätt spritig och med en närmast brutal släng av bourbon, dill och ek, så är den äldre betydligt rundare; nästan tillbakadragen och mild med toner som drar åt russin och portvin. Båda har en kraftfull maltbas som ger fina, runda toner av kakao. Den färska har också en antydan till en störande ton av gurka.

I smaken skiljer de sig inte fullt så mycket. 2011:an domineras av bourbon, är lätt spritig och med en del dill och kakao. Detta övergår i en betydligt mjukare eftersmak, där kakaon hänger med och får sällskap av en trevlig vaniljton. Det äldre ölet är också aningen spritigt; det har kraftiga toner av bourbon, ek och dill men även några lätt vinösa toner börjar träda fram. Dock tycker jag lite att bourbon och starkvin inte riktigt hör ihop, de skär sig en aning och gör att denna äldre flaska faktiskt inte imponerar så mycket på mig som jag hade väntat mig.

Slutsatsen blir för mig ganska oväntad: jag har en (liten) preferens för den färskare flaskan. En färsk Bourbon County Stout är en bomb av bourbon med en riktigt kraftig imperial stout bakom, och jag tror nog att det är så det här ölet är menat att vara. Jag är dock nyfiken på andra ölnördars erfarenheter av lagrade bourbon-stouter (i relation till lagrad imperial stout överlag, eftersom jag vet att detta är ett ämne som klyver ölvärlden en aning).

Pris: 60 kronor för 2008:an när den köptes, okänt pris för 2011:an.
Tillgänglighet: 2008:an köptes på systembolaget i december 2008. 2011:an fick jag som bonus i ett byte, men den kan förmodligen hittas i Danmark någonstans.

söndag 12 augusti 2012

Fatlagring av öl - introduktion och historia


Tanken med detta inlägg var från början att skriva en kort introduktion till fatlagrat öl för att sedan gå vidare med recensioner av några intressanta exempel. Efter ett tag insåg jag dock att introduktionen blev på tok för lång, så den får bli ett separat inlägg. Detta inlägg är början på en serie som kommer fortsätta med ett antal recensioner kopplade till samma tema.

Att lagra öl på träfat, företrädesvis sådana som tidigare lagrat någon sprit eller något vin, var en trend som exploderade i ölvärlden för några år sedan. Man skulle kunna säga att stafettpinnen har lämnats övertill andra trender, men detta betyder inte att mängden fatlagrat ölblivit mindre, eller kanske inte ens att den slutat öka. Jag tror däremot att fatlagrat öl gått från en nymodighet till något som tas för givet; idag verkar snart sagt varje imperial stout finnas i minst en fatlagrad version. Varifrån kommer då denna trend?

I det ibland oerhört märkliga landet Sverige är Innis & Gunn extremt populärt. Innis & Gunn berättar stolt historien om hur de kom på att man kunde fatlagra öl; myten säger att en whiskymakare ville lagra en whisky på ett fat som tidigare innehållit öl. Därför bryggdes ett öl för detta ändamål och lagrades på fat. Myten säger också att ölet sedan smakade fantastiskt.

Personerna bakom Innis & Gunn är onekligen skickliga i ett avseende: marknadsföring. De har lyckats knåpa ihop en historia och koppla samman den med ett i de flesta avseenden mediokert öl och fått det att bli en storsäljare. De har lyckats sprida sin myt om att deras öl var en revolutionär upptäckt om att öl kunde lagras på träfat. Detta är givetvis skitsnack, rent ut sagt. Öl har lagrats på träfat så länge öl har lagrats, helt enkelt för att det fanns en tid då träfat var den primära behållaren för att ha vätska i. Något som ibland glöms bort när man talar om andra historier, såsom den om den engelska pale ale som fick en ökad humledos och alkoholstyrka för att klara resan till Indien och därför kallades India Pale Ale, eller historien om en extra stark stout som fraktades till det ryska tsardömet och därför kallades Imperial Stout, är att dessa med största sannolikhet fraktades på träfat. Om det ligger sanning i historien om imperial stout, kan vi alltså anta att världens första imperial stout var fatlagrad.

Sedan 1800-talet har ölkulturen revolutionerats mer än en gång. Träfaten försvann från de flesta öltyper eftersom det är billigare och säkrare att förvara ölet i flaskor, burkar eller ståltankar. Jäststammar kunde isoleras och bryggarna kunde få en större kontroll över bryggprocessen. En ölstil höll dock kvar vid sitt gamla arv, och blev nästan utrotad på grund av det: lambik. Ett sant spontanjäst öl (kort introduktion till begreppet spontanjäst öl finns här) som alltid lagras en lång period på träfat. Ytterligare ett tecken alltså på att Innis & Gunn, som grundades så sent som 2003, knappast var först med idén om att lagra öl på träfat.

Den "moderna" revolutionen om fatlagrat öl, den som ledde till en explosion i antalet fatlagrade öl för omkring fem år sedan, startade förmodligen under 1990-talets amerikanska mikrobryggerirevolution. Som så mycket annat i utveckligen av öl under de senaste decennierna så låg amerikanerna i framkant när det gällde att börja experimentera med fatlagrat öl, och den kanske främsta pionjären var Greg Hall, som tills nyligen var bryggmästare på Goose Island. Goose Island var på den tiden en liten bryggeripub i Chicago, men har idag växt tillett av USAs största mikrobryggerier och dessutom blivit uppköpta av världens största bryggerikoncern AB InBev. Här finns det källor som säger emot varandra lite, men det tycks troligt att Greg Hall redan 1992 bestämde sig för att göra en fatlagrad Imperial Stout, för att fira bryggeriets tusende batch öl. En kraftfull Imperial Stout på 11% lagrades under 100 dagar på fat som innehållit 4-årig bourbon (Jim Beam) och fick namnet Bourbon County Stout. 1995 skickades ölet in till att tävla i kategorin Strong Ale (på den tiden fanns 37 stycken kategorier att tävla i, men ingen för Imperial Stout) på Great American Beer Festival, men diskvalificerades för att det inte passade in i någon känd ölstil. Bourbon County Stout fick dock en "honorable mention", och trenden med bourbonfatlagrad Imperial Stout hade börjat på allvar. Under lång tid bryggdes dock ölet i liten skala och det var inte förrän 2005 som det flasktappades och distribuerades till andra områden (ett fåtal flaskor lär ha sålts på bryggeripuben redan 2003). Året efter mer än dubblerades volymen och man bytte även till fat som innehållit 12-16-årig Heaven Hill. Sedan dess har produktionsvolymen fortsatt öka och nådde 10.000 lådor (vilket torde vara ungefär 850 hl) år 2008. På sistone har flera specialversioner släppts, där Rare Bourbon County Stout, som lagrats två år på fat som innehållit 23-årig Pappy van Winkle, blivit en mycket eftertraktad raritet inom ölvärlden sedan den släpptes 2010.

En annan som bidragit starkt till den explosionsartade utvecklingen av fatlagrat öl är Samuel Adams bryggmästare Jim Koch som under tidigt 1990-tal lagrade sitt första extrema öl på Jack Danielsfat, något som 1994 släpptes ut på marknaden som (den lätt ökända) Triple Bock. Sist men inte minst brukar även Todd Ashman nämnas i dessa sammanhang. Todd var bryggmästare på Flossmoor Station under 1990-talet, och lär tidigt ha börjat experimentera med bourbonfatlagrad stout. Det var dock inte förrän 1999 som hans Imperial Eclipse Stout kom ut på marknaden. Todd Ashman har nu lämnat Flossmoor Station men fortsätter brygga sin Imperial Eclipse Stout på sitt eget bryggeri FiftyFifty i Kalifornien och fortsätter vara pionjär inom fatlagring. Detta märks av att FiftyFifty Imperial Eclipse Stout i skrivande stund har släppts i inte mindre än 11 olika fatlagringar. Denna serie är ett av många tecken på att trenden med att fatlagra öl, kanske framför allt stout, har övergått i en väletablerad del av ölmarknaden.

söndag 5 augusti 2012

Westbrook Lichtenhainer Weisse


Efter föregående inläggs genomgång av några gamla obskyra tyska ölstilar är det så dags att prova ett exempel från den nya världen, faktiskt det exempel som fick mig att skriva det förra inlägget. Utmärkta bryggeriet Westbrook, som åtminstone vi i södra Sverige har fått förmånen att bekanta oss med det senaste halvåret, har gjort en tolkning av en Lichtenhainer.

Ölet har en halmgul färg med ett från början enormt, vitt skum, som dock lägger sig totalt likt skummet på en champagne. Vätskan är grumlig med många små, små bubblor som söker sig upp mot ytan. Doften är fylld av bränt trä och charkuterier. Rökmalten är, liksom den som ligger bakom de traditionella tyska rökölerna från Bamberg, rökt över bokspån, vilket ger den typiska charkuteri-doften. Ändå känns doften oerhört fräsch, den har toner av citrus och kanske anas mjölksyran också i viss utsträckning. Smaken är frisk och citrusbetonad med en rökighet och en mjölksyra som leker lite med varandra, vrider sig runt varandra i munnen och lyckas mot förmodan komplettera varandra. Till en början upplevs ölet som konstigt, men efter en stund smälter det ihop och man inser dess storhet. Den låga alkoholhalten, lätta kroppen och friska syrligheten gör detta till ett mycket lättdrucket öl, det är en törstsläckare som funkar utmärkt ute i solstolen men också ett smakrikt öl som passar perfekt ihop med en tallrik charkuterier. Munkänslan är också ganska speciell; frisk och porlande med mycket små bubblor likt en champagne.

Detta är tredje gången jag dricker det här ölet och det växer på mig varje gång. Det är kanske inte ett öl jag skulle byta till mig eller betala stora mängder pengar för, men det är ett fantastiskt bra öl på många sätt. Jag minns faktiskt inte när jag senast hyllade ett öl med en alkoholhalt under 4,5% så här mycket. Dessutom är det ett öl i en unik stil som ytterst få har testat, vilket ger det en lite speciell känsla.

Eftersom jag inte fått chansen att testa andra öler ur den här stilen är det svårt att säga något om dess autencitet. Av vad jag läst att döma är den dock inte långt ifrån, kanske var originalölet lite lättare i smak och alkoholhalt, men detta är på intet sätt en over-the-top tolkning som ofta kan komma från amerikanska bryggerier. Ett typexempel på detta är väl Grand Teton Snarling Badger, som ska vara en Berliner Weisse... på 7,5%. Och nej, den är inte värd att testa. Lägg i stället pengarna på fräscha, syrliga, lätta tolkningar av dessa stilar.

Pris: ungefär 75 danska kronor för 65 cl
Tillgänglighet: Fanns tills nyligen på Ølbutikken, men verkar vara slut där. Kanske går den att hitta i andra butiker i Köpenhamn?

onsdag 1 augusti 2012

Bortglömd tysk ölkultur på väg tillbaka?

Varning för alldeles för långt inlägg - jag ville skriva en rad om trenden att brygga gamla obskyra tyska ölstilar, men drev iväg lite och det hela blev lite längre än jag tänkt mig.

Tyskland är ett märkligt ölland i många avseenden. Tyskarna är de som dricker näst mest öl per capita i världen (enligt statistik från 2010). Landet har i runda slängar 1300 bryggerier, vilket som en jämförelse hade placerat dem på nionde plats på listan över bryggeritäthet om de varit en amerikansk stat. I exempelvis Kalifornien, med en fantastisk mikrobryggerikultur, går det mer än dubbelt så många invånare på varje bryggeri.

Som om detta inte vore nog kontrollerar de 8 största bryggerikoncernerna i Tyskland måttliga 67% av marknaden (även om denna statistik är från 2005, och det kan ha hänt en del sedan dess). Motsvarande andel i USA var år 2000 97%. Av den mesta statistik att döma verkar alltså Tyskland ha en ölkultur med fler små bryggerier och där de stora jättarna har svårt att få marknadsandelar. Ändå gissar jag att de flesta som läser detta tycker att amerikansk ölkultur slår den tyska sju dagar i veckan. Vad är då problemet?

Den tyska ölkulturen sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden, och deras Reinheitsgebot som kom till för omkring 500 år sedan är fortfarande deras stolthet. Här någonstans tror jag problemet ligger för oss som gillar när öl får ta ut svängarna lite. Tyska bryggare (och för den delen konsumenter) är helt enkelt oerhört konservativa. I USA däremot, där ölkulturen återuppväcktes för bara några decennier sedan, och inte var så gammal från första början heller, kan bryggare experimentera fullständigt utan hämningar. Hur stolta tyskarna ska vara över sin Reinhetsgebot kan diskuteras - exempelvis tillkom den långt innan bryggare kände till jästens roll vid tillverkning av öl, och således förbjuder originalskriften tillsats av jäst. Tänk er om detta hade vidhållits - en värld där allt tyskproducerat öl var spontanjäst!

Konservatismen till trots så har en hel del av den tyska ölkulturen försvunnit de senaste 150 åren. Ett mycket bra exempel på detta är stilen Berliner Weisse, ett alkoholsvagt veteöl som utsatts för en mjölksyrakultur och därför fått en uppfriskande syrlighet. Misstolka mig inte - ölstilen är fortfarande populär i Berlin och serveras på snart sagt varje kafé och bar, men endast ett bryggeri finns kvar att brygga Berliner Weisse (termen är skyddad och tyska bryggerier får därför inte kalla ett öl för Berliner Weisse om det bryggs utanför Berlin). Jämförelsevis kan nämnas att Berliner Weisse under en period under 1800-talet bryggdes av 700 bryggerier i Berlin. Det enda nu kvarvarande ölet går under varumärket Berliner Kindl, och produceras av Tysklands största bryggerikoncern Oetker. Ölet är dessutom en skugga av vad Berliner Weisse en gång lär ha varit - som grund är det ganska tamt och lätt obalanserat, om än intressant med sin yoghurtaktiga, friska syrlighet. Äkta berlinare dricker det dock aldrig rent, utan "mit Schuss", det vill säga med en shot av en överdrivet söt sirap smaksatt med hallon eller Waldmeister, med något som kan liknas vid en lätt alkoläsk som resultat.

En ölstil som är ännu mer bortglömd är Gose, uppkallad efter byn Goslar men ibland också känd som Leipziger Gose, på grund av dess popularitet i den närliggande staden Leipzig. Även detta är ett syrat veteöl, om än kanske inte lika syrligt som Berliner Weisse. I stället får en Gose sin unika karaktär från tillsats av koriander och salt, vilket gör det till en av ytterst få salta ölstilar (jag kan egentligen bara komma på en annan - Oyster Stout - finns det fler?). Det finns tre bryggerier som brygger stilen i området, men samtliga av dessa är relativt nystartade. Lokala entusiaster har alltså lyckats väcka liv i en mer eller mindre utdöd ölstil - något av en lokal liten ölrevolution och något som gör att hoppet om den tyska ölkulturen stiger. Det lär dock vara oerhört svårt att komma över en lokal Gose utanför Leipzig med omnejd, även om Ølbutikken lyckades för en tid sedan då de fick in en ljus och en mörk Gose från Brauhaus Goslar.

Till sist några rader om en ännu mer obskyr ölstil - Lichtenhainer. Denna ölstil är det svårare att hitta information om i dagsläget, men Ronald Pattinson, författare till ett antal ölhistoriska böcker, går igenom en del gammal tysk litteratur och skriver om stilen på sin blogg. Tydligen behöver stilen Lichtenhainer inte innehålla vete - att den ofta benämns som "Weissbier" beror helt enkelt på att den var ljus till färgen (weiss betyder ju helt enkelt vit och har egentligen inget med vete att göra). Däremot är den, precis som Berliner Weisse, syrad, men här är det först när primärjäsningen är färdig som mjölksyrabakterierna får träda in. Det som gör Lichtenhainer verkligt speciell dock, är att den bryggs med en del rökt malt. Den här ölstilen är ännu mer utdöd än de tidigare omnämnda - idag lär Wöllnitzer Weissbier och Freigeist Abraxas vara de enda tyska ölerna i stilen, och båda dessa har tillkommit relativt nyligen. I en liten jakt efter fakta kring denna lustiga ölstil snubblade jag över boken "German life and manners as seen in Saxony at the present day", där en engelsman skriver om livet i Tyskland. Boken är utgiven år 1865, då Lichtenhainer uppenbarligen var vad som normalt dracks i Jena. Författaren skriver:

"The Jena beer, however, is of a very peculiar kind, and brewed only at the little village of Lichtenhain, which immediately adjoins the University town. This Lichtenhainer, as it is called, is a species of white beer, or rather, a decoction made from wheat, instead of barley, and is more the colour of champagne than ordinary malt liquor. The flavour of it is far from pleasant at first, for it tastes not unlike the smallest English small beer, that has turned slightly sour, and gone somewhat flat. Indeed, the only thing to which we can compare it, is a mixture of cider and water, with a dash of camomile tea added to it. The students, however, assure you that the taste for it is a growing one, and ultimately becomes so strong, that persons who are accustomed to drink Lichtenhainer, prefer it to beer of any other kind. We are inclined to believe, however, that this is very much on a par with the eulogies of the Germans respecting their black bread; for as your true Deutscher always eats white bread when he can get it gratuitously, so do the Jena students, when any grand feast is given, generally prefer to drink the more expensive Lager-beer of the country. On ordinary occasions, however, Lichtenhainer is assuredly the usual drink of the Jena students; and the reason of this is, we are of opinion, because quantity is desired rather than quality; for the Lichtenhainer beer is of so exceedingly mild a character as to admit of some score or more of pints of it being swallowed at one sitting, with scarcely any intoxicating effect. Moreover, price, we think, is one of the main elements in the consideration since the ordinary Lager beer of the country costs from a penny to three halfpence the pint, and the same quantity of Lichtenhainer can be had for three farthings."

Jag måste medge att jag är lite avundsjuk på studenterna i 1800-talets Jena; vore det inte fantastiskt att ha ett surt, rökigt veteöl som standard i stället för nutidens karaktärslösa lager? Dock kanske det som författaren skriver stämmer; dåtidens Lichtenhainer kanske var vattnigt och smakfattigt.

Amerikaner är ju som sagt villiga att experimentera med det mesta, och vissa har givetvis tagit sig an även dessa stilar. Framför allt Berliner Weisse är en kraftig trend bland amerikanska bryggare idag med hundratals försök till tolkningar, och i skrivande stund finns två stycken Berliner Weisse med på Ratebeers top 50-lista. De flesta amerikanska Berliner Weisse är tyvärr mycket svåra att få tag på, men jag hoppas att detta är något som kommer ändras nu när ölstilen successivt blir mer känd. Ett exempel som har nått oss i Skandinavien är The Bruery Hottenroth - en utmärkt och uppfriskande törstsläckare så här mitt i sommaren. Ett öl jag gärna skulle se på hyllan i min lokala ICA-butik, då alkoholhalten ligger på blygsamma 3,1%. Bland de mindre lättillgängliga ölerna kan nämnas Farmers Cabinet Layover in Berlin, som serverades på Copenhagen Beer Celebration tidigare i år och överraskade stort på mig och många andra. Gose är en stil som verkar vara på uppåtgående i USA. Ibland kan jag dock tycka att experimentlustan går för långt, som i The Bruerys Gose-tolkning Salt of the Earth, där man tillsatt tryffelsalt. Jag gillar såväl Gose som tryffel, men tillsammans blir det unket, obalanserat och helt enkelt bara konstigt. Totalt verkar det finnas ett femtiotal amerikanska tolkningar av Gose - de flesta experimentbrygder som gjorts i mycket liten upplaga. Lichtenhainer då - jo, förutom de två tyska varianterna finns det mig veterligen två amerikanska. Den ena av dem, Westbrook Lichtenhainer Weisse, kom till Skandinavien nyligen och återkommer inom kort i en recension. Den andra är en samarbetsbrygd mellan Marzonis och East End.

Personligen gillar jag denna trend; jag tycker alla tre ovan nämnda ölstilar är intressanta och jag hoppas att de blir mer lättillgängliga. Inte minst gillar jag att de alla är smakrika, intressanta öler med låg alkoholhalt, något det finns alldeles för litet av. Man kan också fråga sig vilka tyska ölstilar som återkommer härnäst, såväl i Tyskland som utanför. Ett fåtal bryggerier verkar brygga Grätzer, som kan anses vara en systerstil till Lichteinhainer. Själv hoppas jag på en återkomst av Danziger Joppenbier, som är ett öl där vörten kokat under uppemot ett dygn och som sedan är spontanjäst med hjälp av bland annat mögelsvampar.