Glädjen över defekta öler från svenska mikrobryggerier

Den senaste tiden (eller snarare, för ett par veckor sedan; jag ligger som vanligt lite efter) har det förts en hel del diskussioner kring kvalitén på de öl som den senaste tiden gått att köpa via det lokala beställningssortimentet. Inlägg har skrivits på diverse ölbloggar, bland annat här, här, här och här. Efter en tids funderande har jag så bestämt mig för att dela med mig av mina egna tankar i frågan.

Jag tycker att den mängd defekta öler som dykt upp är något av ett sundhetstecken. För att förklara denna kanske något udda ståndpunkt vill jag gå till roten av hela grejen: Det svenska alkoholmonopolet. Jag är fantastiskt glad över att ha tillgång till en så bra butik som systembolaget. Det är en oerhört välsorterad och serviceinriktad butikskedja som jag nog hade uppskattat än mer om jag bott längre från en storstad än jag gör i nuläget. Däremot tycker jag av princip att monopolet är fel. Jag kan helt enkelt inte, med mina i grunden liberala värderingar, rättfärdiga ett alkoholmonopol. Det kan hända att svenskarna inte skulle klara av ett avskaffande; säkerligen skulle tonårsfylleriet och alkoholproblemen öka, men jag vill ändå se detta som individers problem och inget staten ska kontrollera genom ett monopol.

Därför tycker jag att det är märkligt när folk lägger skuld på systembolaget för den myriad av infekterat öl som drabbat Sverige det senaste halvåret och kräver mer central kontroll. Jag är glad att det nu finns en kanal genom vilken bryggerier kan sälja sin öl utan att få den smak-godkänd av staten först. Med bara en butikskedja som får sälja alkohol blir det tyvärr så att kontrollen antingen sker av en central instans närmast att likna vid en myndighet, eller av oss enstaka konsumenter. Här tycker jag att ölskribenter spelar en central och viktig roll: Ni blir den kvalitetskontroll som systembolaget inte kan vara och som fristående butiker hade varit vid ett avskaffande av monopolet. Genom att skriva rakt och ärligt om såväl infektioner som generell kvalité kan konsumenter få en idé om vad som är värt att köpa och inte. Nu önskar jag förstås att jag menade duktiga ölbloggare, men desvärre tror jag att mindre kunniga kvällstidningsjournalister är de som når ut till den stora publiken...

Jag vet att åsikterna kring monopolets vara eller icke vara är delade även bland dryckesnördar, men för den som förespråkar ett avskaffande måste detta med ölförsäljning utan statlig kontroll vara ett steg i rätt riktning. Att tala om monopolet som något negativt men ändå vilja att systembolaget bara ska sälja produkter som går igenom deras kvalitetstester vill jag nästan kalla hyckleri.

Med detta sagt vill jag ändå kasta en känga åt de bryggerier detta handlar om: Ni har allvarliga problem och kommer inte leva länge till om ni inte lyckas få ut bra produkter på marknaden. Jag hoppas åtminstone inte att det går att överleva på några människors lokalpatriotism kombinerat med nyfikna nördar som undertecknad, som beställer en flaska och sedan är för lata för att gå tillbaka och reklamera innehållet för att få sina 20-30 kronor tillbaka.

Det är skillnad på öl man inte tycker om och öl som är uppenbart defekt, men jag tycker ändå att de ibland kan få falla i samma fack. Dels för att ett bryggeri måste kunna ha en sådan kontroll att de inte säljer defekt öl i någon större utsträckning, och dels för att man annars riskerar att hamna i en situation där ingen ny stil kan tillkomma, eftersom allt som inte passar in i en befintlig stiltypsdefinition kan anses vara "fel". Vid en sådan strikt kontroll hade t.ex. ölstilen "kontrollerat infekterad stout" aldrig tillkommit, och vi hade inte fått chansen att dricka hyllade öler som Surly Pentagram eller The Bruery Tart of Darkness. 

Eftersom det snart blir nytt år och det klart exemplifierar temat avslutar jag inlägget med att utse 2012 års sämsta öl. I relativt hård konkurrens blir den överlägsne vinnaren Börjes barleywine från Åsundens bryggeri. Det är inte ofta man inte ens klarar av att ta en andra sipp av ett öl utan omedelbart måste skölja munnen med något annat. På det sättet har man lyckats göra ett närmast unikt öl.

Mikkeller George! Calvados Barrel Aged

När man är ölnörd och bosatt i Skåne blir det till att man testar en del från Mikkeller. Jag håller tyvärr inte stenkoll på allt jag testar, men efter en genomgång av Mikkellers ratebeer-registrerade öler konstaterar jag att jag har testat omkring 175 stycken, vilket är ganska precis hälften av vad de gjort. Av dessa har jag en personlig favorit som står ohotad på förstaplatsen: X Imperial Stout Calvados Barrel Aged. Den gjordes till European Beer Festival 2008 i Köpenhamn och serverades där som specialbrygd. Året efter släpptes ett 100-tal flaskor till försäljning på Ølbutikken, och ölet har sedan dess aldrig gjorts. Det är således inget öl man får chansen att dricka särskilt ofta, och därför är det ytterst intressant när det släpps något liknande.

Mikkeller gjorde exempelvis en calvados-fatlagrad version av Beer Geek Brunch Weasel, ett öl jag tyckte mycket om även om jag tyckte att äpple och kaffe var en ganska lustig kombination. Nyss släpptes däremot en icke-kaffesmaksatt, calvadosfatlagrad stout från Mikkeller, nämligen George! Calvados Barrel Aged. Eftersom den bourbonfatlagrade varianten med rätta har fått oerhört bra kritik var jag spänd på att testa den här.

Strålen som rinner ur flaskan är kompakt svart och man riktigt ser hur visköst ölet är. Väl i glaset bildar det också som synes ett tjockt, krämigt och mycket mörkt beigefärgat skum. Upp i näsan når en tjock, fyllig och lätt kladdig doft med toner av ek, kakao, hårt rostad malt, sirap och något jag närmast vill associera med tobak, fast på ett bra sätt (jag är i allmänhet ingen fanatiker av tobak...). Äpplen finns också där någonstans, även om de spelar en betydligt mindre roll än man kanske hade väntat sig.

Smaken är kraftig och närmast burdus, med en tung svallvåg av bränt socker, rostad malt och soja. Åter spelar fatet andrafiol; det finns en del ektoner men calvadosen kommer i bakgrunden. Munkänslan är helt underbart tjockflytande och krämig.

Det här är bra. Riktigt bra. Inte alls lika bra som experimentbrygden som gjordes för 4 år sedan, men fortfarande bra. Kanske skulle man dock låtit ölet ligga kvar lite längre på fatet, eller inte tömt fatet lika noga, eftersom jag gärna hade sett en tydligare äppelton. Detta är dock mycket bra som det är och helt klart värt att köpa ett par flaskor av.

Fotnot: glaset på bilden är Riedel O Riesling - som bland annat användes som festivalglas på Sour & Bitter i våras - ett mycket bra glas utan fot vilket gör det betydligt billigare än andra Riedel-glas och dessutom diskmaskinssäkert. Köper man det som "O-to-go" får man dessutom ett papprör som precis rymmer glaset vilket gör att man enkelt kan ta det med sig vart man än går. Klar rekommendation från min sida att ha som vardagsglas eller just när man vill dricka bra drycker på annan plats.

Pris/tillgänglighet: Finns på Ølbutikken, eller nu också att köpa i webshop direkt från Mikkeller. Kan skickas inom hela EU. Kostar DKK 92 i butik eller 90 på internet för 25 cl. Kan gå åt fort med tanke på populariteten hos de tidigare fatlagrade George-versionerna.