lördag 27 oktober 2012

Gueuze Tilquin

Första gången jag stiftade bekantskap med Pierre Tilquin var sommaren 2009 när jag och Filip träffade honom på Chez Moeder Lambic i Bryssel. Vi pratade lätt med honom och insåg att han var oerhört insatt i de spontanjästa ölernas värld, varpå han berättade att han höll på att starta upp ett alldeles nytt lambik-blanderi. Detta är inte någon vanlig händelse. Senast det skedde var när de Cam började blanda lambik drygt 10 år tidigare, och gången innan det vågar jag inte ens uttala mig om, men länge sedan var det och just innan de Cam startade upp fanns faktiskt bara två gueuzeblanderier: Hanssens och Drie Fontinen. Gueuzerie Tilquin är unikt på ett annat sätt också: Pierre utmanar traditionalisterna genom att ha sitt blanderi i Wallonien i stället för Vlaams-Brabant, vari samtliga övriga gueuzeproducenter håller till. Eftersom gränsen endast är ett par kilometer från blanderiet kan det dock antas att det inte gör någon enormare skillnad.

Förra året var det så premiär för Gueuze Tilquin à l'Ancienne. Den första årgången kom egentligen ett år för tidigt. En lambikblandare köper nämligen inte lambik, som man kan tro av namnet, utan vört. Blandaren slipper därför bryggprocessen med att utvinna socker ur malten och koka vörten under många timmar (betydligt längre för lambik än för så gott som alla andra ölsorter), utan får vörten färdig och kan tappa den på sina egna träfat och låta sin egen lokals flora av mikroorganismer ta hand om jäsningen. Därför tar det även för en blandare tre år från uppstart till en färdig treårig lambik. Uppstarten av ett lambikblanderi är därför ingen lätt process rent ekonomiskt; först tre år efter första gången vörten hälls ned i sitt koelschip kan den första gueuzen blandas. Därefter följer vanligtvis något halvår av lagring på flaska innan produkten är redo att säljas och företaget således kan registrera sin första inbetalning.

Den första årgången av Pierre Tilquins gueuze är därför lite annorlunda. Källorna går isär; jag har bestämt för mig att Pierre själv sade att han planerade att köpa in färdigjäst och lagrad treårig lambik för att blanda med sin egen ett- och tvååriga och kunna släppa ut på marknaden redan sommaren 2011. På flaskorna står dessutom att det är en blandning av 1-, 2- och 3-årig lambik, men på andra ställen har jag läst att denna första årgång skulle ha bestått av endast 1- och 2-årig lambik. Eftersom Oude Gueuze är ett skyddat namn ("Traditional Speciality Guaranteed") och reglementet säger att den äldsta komponenten i en Oude Gueuze måste vara lagrad minst 3 år väljer jag att tro att Pierre köpte in färdig gammal lambik för fjolårets gueuze. Resultatet blev hur som helst framgångsrikt och hyllades ölvärlden över. Nu i somras var det så dags att leva upp till den första årgången genom att släppa den första "vanliga" gueuzen. Nyligen testade jag de två första årgångarna av hans gueuze parallellt.


Utseendet är som synes snarlikt de två årgångarna emellan: grumligt halmgult med ett litet, vitt skum.
Årets årgång (märkt 2011/2012): Fruktig doft fylld av citrus och lite stall. Smaken är citrusbetonad och tydligt syrlig, lätt bitter och med en viss humlearom. Fräscht och mycket gott.
Fjolårets årgång (märkt 2010/2011): Djup, mogen doft med fyllig unkenhet och en liten ton av bränt gummi. Kraftigt syrlig smak, unken och fantastiskt välbalanserad med toner av halm och damm. Ölet har överlag ett otroligt djup som den nyare versionen inte kommer i närheten av.

Det råder ingen som helst tvekan om att den äldre varianten faller mig mycket mer i smaken. Jag är ett stort fan av en djup och unken gueuze och föredrar den så gott som alltid framför en mer citrusbetonad. Även om detta givetvis ändras med ålder så har jag svårt att tro att ett års lagring kan göra denna enorma skillnad som finns mellan Tilquins första två årgångar. I så fall är detta en gueuze som lagras otroligt fort. Troligare är då att den inköpta treåriga lambik som användes till fjolårets version ger ett större djup än hans egen treåriga lambik ger, vilket jag tycker är lite oroväckande inför framtiden. Jag tänker dock fortsätta köpa hans gueuze, för även om jag föredrar den äldre så är årets version fortfarande ett fantastiskt öl. Jag tänker också göra om denna vertikal nästa år för att få en bättre blick över hur hans öl utvecklas med tiden.

Pris/tillgänglighet: Båda årgångarna har kommit som tillfälliga nyheter på systembolaget och kostat runt 55 kronor för en liten flaska och 100 kronor för en stor. Det finns fortfarande gott om flaskor kvar av årets version, så spring och köp!

onsdag 17 oktober 2012

En hyllning till Orval


Med alla ständiga nyheter som dyker upp överallt finns det faktiskt ganska få öler jag dricker regelbundet bara för att det är gott. Efter en stunds fundering inser jag att det jag dricker oftast (misstolka mig inte, "oftast" innebär i mitt fall max en gång varannan månad) nog måste vara Orval. Enligt någon definition (inkluderande tillgänglighet och pris) så anser jag det vara världens bästa öl.

I glaset hamnar en grumlig vätska vars färg ligger ungefär mitt emellan halmgul och bärnsten. Ett enormt, nästan vitt skum fyller upp nästan hela återstoden av glaset. Doften är fyllig och inte utan en viss unkenhet. Jästen dominerar, men en gräsig humleton sticker igenom lite grann. En antydan till skumbanan, men inte alls som i tyska veteöler där den helt kan ta över. Här ryms i stället allehanda nyanser av myr, citrusfrukter, vete och något som bäst kan liknas vid något som inte bör bli surt men ändå blivit det (tänk svettiga strumpor som legat för länge i en plastpåse, fast på ett bra sätt...).

Smaken är på något vis fräsch och unken, söt och bitter på samma gång. Humlens gräsiga toner lyser igenom lite tydligare här. Kvar finns citrusfruktigheten, de uppfriskande tonerna av vete, och såklart den fantastiskt mångsidiga jästen. Viss antydan till diskmedel finns där någonstans men stör inte det minsta enligt mig. En markerad beska dröjer sig kvar en stund i munnen innan man tar nästa klunk och allt börjar om på nytt. Det här är helt enkelt tokbra. Balanserat, lättdrucket, smakrikt, nyanserat och framför allt gott. Jag förstår helt klart Mikkel i hans åsikt att detta är ett av världens bästa öl, vilket även gett upphov till såväl Orval Klon som It's Alive. Hans klon var för mig kvällens bästa öl tillsammans med tryffelstouten The Forager på den beermaker's dinner som hölls i helgen på Gastro och som skrivits om här, här och här. Helt klart intressant vore att testa Mikkellers Orval-klon mot en faktisk Orval av samma årgång, men med tanke på klonens minimala tillgänglighet tvivlar jag på att den chansen någonsin kommer ges. Orval med några år på nacken kan dessutom vara fantastisk. Under tiden njuter jag vidare av min Orval och förbannar mig själv lätt över att jag inte har några lagrade flaskor hemma eftersom ölet helt enkelt är för gott för att glömmas bort.

Pris/tillgänglighet: Finns i systembolagets standardsortiment (länk) och kostar så lite som 22,70 kronor.

onsdag 10 oktober 2012

Ola Dubh

För en tid sedan lovade jag ett antal inlägg på tema fatlagrat öl. Hittills har det varit lite tyst på den fronten, helt enkelt för att de öl jag har hemma och vill skriva om fortfarande står orörda. Tack vare Filip fick jag nyligen chansen att prova Harviestouns serie Ola Dubh - en extra stark version av deras Old Engine Oil lagrad på Highland Park-fat. Det speciella med detta samarbete är att det gjorts inte mindre än 5 olika varianter, med samma öl lagrat på fat som innehållit Highland Park-whisky i 12, 16, 18, 30 respektive 40 år.

Serien är något av ett flaggskepp från det välrenommerade skotska bryggeriet. Man hävdar själva att det är det första öl som lagrats på fat som innehållit en namngiven single malt-whisky, något som jag inte har fakta nog att varken bekräfta eller dementera. Hur som helst tycks detta med maltwhiskyfatlagring vara en fortsättning på trenden om lagring av öl på fat som tidigare innehållit sprit, en trend som länge dominerats av lagring på bourbonfat men där experimentlustan hos moderna bryggare lett till allehanda nya typer. Inte minst det i Sverige så populära Brewdog har ju gjort otaliga öler lagrade på skotska whiskyfat. Själv har jag drabbats av en övertygelse om att japanerna snarare än skottarna är de som gör den bästa whiskyn, men väntar fortfarande på att testa ett öl lagrat på japanska whiskyfat!
 

Nu till ölerna. Samtliga fem flaskor har stått ett tag och har faktiskt hunnit passera bäst före-datum, stämplarna sträcker sig från januari 2012 till september 2012. De är inköpta under hösten 2009 och våren 2010. Utseendet på ölerna är snarlikt; mycket mörkt brunt med ett litet, beigefärgat skum (skillnaden i skum på bilderna beror mestadels på hur nysnurrat glaset är vid fotoögonblicket). Några korta noteringar kring doft och smak:
12 - Vaniljaktig doft med kakao, en del trä och whisky. Smaken är aningen vattnig, dominerad av whiskyfaten med en tydlig rökighet och toner av torv. Inte helt balanserat utan snarare ganska spretigt och med en kropp som inte riktigt når upp till vad fatlagringen gör med ölet.
16 - En mer kraftfull doft. Viss spritighet, men ändå en mycket trevlig, ganska sötaktig doft. Whiskytonerna i doften är mjukare än i den "yngre" varianten, men fortfarande med vissa inslag av rök och torv. Smaken är mer lik tolvan och känns nästan lite mindre fyllig. Återkommande toner av kakao och whisky.
18 - Fyllig och aningen märklig doft. Nästan lite unken och fortfarande med liknande toner av kakao från maltbasen och whisky från fatlagringen. Smaken domineras av trä och whisky, men är något mjukare än de föregående varianterna och ölet känns mer integrerat med trä- och whiskytonerna.
30 - Nu börjar det hända saker. Mjuk, fyllig doft med runda, vaniljaktiga whiskytoner. Doften är betydligt större och fylligare än de "yngre" varianterna. Rökigheten är nästan borta och kvar är en balanserad och rund doft av trä, kakao och vanilj. Kraftfull smak med mjuka toner av vanilj och whisky, med lite trä och kakao, aningen rostad malt och bara en liten antydan till rökighet.
40 - Kraftfull, rostad och lätt rökig doft med fantastiskt djupa toner av smörkola och vanillin. Smaken är mjuk, rund, fyllig och balanserad med toner av kakao och lite smörkola. Rostad med whisky, vanilj och fudge.

Överlag kan man nog säga att serien säger minst lika mycket om whisky som den säger om öl; vid lång tids fatlagring försvinner toner såsom rök, torv och tanniner från träet och ersätts av mjuka toner av vanilj och smörkola. Det stora steget som jag upplevde det var från 18 till 30, då det mesta av magin skedde. I min bok är samtliga fem varianter bra öl, men det är bara de två "äldre" som når upp till riktigt höga nivåer, där 40 är ett fullständigt underbart öl.

Pris/tillgänglighet: 12, 18 och 30 fanns på systembolaget för ett par år sedan och kostade ungefär 50-100 kronor per flaska. Nu är det nog störst chans att hitta dem i Danmark eller via någon nätbutik. 12 finns tillgänglig för privatimport via Great Brands och kostar då 56 kronor per flaska.

lördag 6 oktober 2012

Korta festivalreflektioner

Jag befinner mig just nu i Stockholm, som så många andra ölnördar i det här landet. Igår besöktes Stockholm Beer and Whisky festival, och trots att så många andra redan gjort det bättre och mer ingående så vill jag dela med mig några ord om upplevelsen.

Förra året gjorde jag debut på festivalen, med en viss besvikelse som följd. Många ställen hade bara alldeles för stora smakprover, utbudet var mindre än jag förväntat mig och festivalen var enligt min smak för stor eller kanske inte tillräckligt nördig helt enkelt. I år var intrycken annorlunda. Bättre utbud och många utställare som gärna hällde upp femcentilitersskvättar av ölen gjorde denna festival till en betydligt trevligare upplevelse som klart når upp till, och kanske förbi, den Köpenhamnska ölfestival med vilken jag är betydligt mer bekant. Det stora whiskyutbudet är för mig som en fin bonus, som ger möjligheter till att smaka nya drycker även när magen börjar fyllas av för mycket öl (jag tenderar att fylla magen fortare än levern på ölfestival).

Omnipollo Nebuchadnezzar utsågs välförtjänt till bästa öl. Den enda svenska DIPA jag testat som kommit i närheten av Nebs fantastiskt fruktiga humleprofil är Oppigårds Drakens DIPA, som blev så populär för något år sedan.
Brekeriet levererar. En underbar saison och ett kanske ännu bättre svartvinbärsöl, kombinerat med ett rököl som hade en kraftig men inte helt oangenäm ton av bränd komocka.
Den första batchen av Mikkeller Black fortsätter att mjukna och bli bättre,
Boulevard är ett bryggeri jag funderat på att byta till mig öl från utan att det blivit av, så det var kul att få testa några öler därifrån. Tank 7 Farmhouse Ale får mig verkligen att vilja utforska bryggeriet närmare.
Westbrook fortsätter imponera på mig, den här gången med underbart unkna och sura Brett and no Mices.