Hong Kong - öst möter väst, men hur är det med ölen?

Nästa anhalt på min nyligen avslutade resa blev Hong Kong. Denna oerhört mångkulturella stad med sin brittisk-kinesiska karaktär är på många sätt väldigt häftig. Subtropiskt klimat med något så exotiskt som stadsnära regnskog, tillsammans med en häftig skyline som innehåller runt 200 byggnader över 150 meter och toppas av världens femte högsta hus International Commerce Centre med 484 meter. Supermodern på många vis med bra infrastruktur, ett otal elektronikvaruhus men samtidigt charmigt asiatisk med marknadsgator, saluhallar och ett stort utbud av mestadels kinesiska restauranger, men också med inslag från de flesta av världens kök.

På det hela taget finns det många anledningar att åka till Hong Kong, men jag kan lova att ölen inte är en av dem. I butik finns några tyskar på burk och, om du har verklig tur, Chimay eller Guinness Foreign Extra Stout (som jag ändå vill hävda är ett klart drickbart öl). Det finns dock en pubkultur som är väsentligt mer utbredd än i exempelvis Beijing, vilket känns naturligt på grund av stadens brittiskinfluerade historia. Flera av dessa pubar har ett utbud där man helt klart kan dricka gott öl, men jag tycker det är lite synd när de enda vettiga öler som serveras är importer. Jag gick därför på jakt efter välgjort lokalt Hong Kong-öl och styrde mot The Globe, som är regionens klart bästa pub om man får tro Ratebeer. Puben serverar mat och öl med tydlig engelsk prägel.

The Globe är egentligen de enda som serverar öl från Typhoon Brewery, ett Hong Kong-baserat mikrobryggeri som startats som sidoprojekt av en pilot och under ett par år fokuserat på real ale i den brittiska skolan. Tillsammans med Hong Kong Brewery (som jag tyvärr inte hittade något från) utgör han Hong Kongs mikrobryggeriscen. Det krävdes faktiskt två besök på The Globe innan jag fick chansen att testa något från Typhoon; första gången fanns inget därifrån. Den andra gången kunde jag få mig ett glas Eastern Lightning, vilket är en bitter på 5%. Handpumpad och, som sig bör, relativt ljummen och ytterst sparsamt kolsyrad. Balanserad och lättdrucken men med en ganska rejält tilltagen beska. Humlearomen är brittisk men med tydligt moderna influenser. Bryggaren har nog inte snålat på sin East Kent Goldings. Fruktig med citrusskal, kanske främst pomerans, och smörkola. Välgjort och gott!

Flaskölslistan har en hel del trevliga importer, med mycket engelskt men även med ett "standardsortiment" av belgare och en och annan amerikan, inklusive några HeBrew-öler som man ju sällan ser här hemma. Lägg till några japaner, australiensare och annat "lokalt", och du får en lista som åtminstone skulle ta 5-6 besök att bli trött på. Saknas gör en riktig lambok, tyvärr verkar det bara vara Lindemans toksötade fruktöler som tagit sig ända hit bort. Priserna ligger lite, men inte så mycket, lägre än på liknande pubar i Sverige.

Överlag är Hong Kong en väldigt tråkig stad när det kommer till öl, eftersom man måste leta rätt på stans bästa pub och göra två besök där för att få testa ett enda vettigt lokalt öl. Precis som på Great Leap i Beijing kan också nämnas att västerlänningarna var koncentrerade på The Globe.

Toronado och Cable Car 2010

Runt lunch en dag under upplösningen av fotbolls-EM satte jag mig ner på den legendariska puben Toronado i San Francisco för att dricka lite öl och bevittna semifinalen mellan Italien och Tyskland. Stället var lugnt och fridfullt som sig bör mitt på dagen en torsdag. Toronado är ju ett ställe som under sina nästan 25 år hunnit få en hel del rykten kring sig, och vissa av dessa fick jag bekräftade under mitt besök. Först och främst, stället luktar. Illa. Den första droppen öl som någonsin spilldes på puben för ett kvarts sekel sedan har förmodligen aldrig torkats upp utan sugits längre och längre in i träinredningen och fått sällskap av många droppar till. Toaletterna är lätt sunkiga. Ett annat rykte rör personalen. Det sägs att man kan råka ut för fruktansvärt dålig service på Toronado om personalen bestämmer sig för att de inte tycker om en (titta bara på recensionerna av stället på Ratebeer så framgår det ganska tydligt att mottagandet kan variera). Den som däremot kan sin öl, inte ser ut att komma direkt från sitt kontorsjobb på banken och dricksar generöst har all möjlighet till en bra dialog med barpersonalen. Dricks ja, ska man inte vara snål med i USA, men lyckligtvis behövs det inte heller när en pint purfärsk Blind Pig från fat kostar fyra dollar.

För oss svenskar kanske Toronado är mest känt för att ha fått ett par högt ansedda och ovanliga öl bryggda åt sig; jag tänker framför allt på deras tjugoårsjubileumsöl från Russian River och på Cable Car, som i dessa gamla klättrande spårvagnars ära har bryggts ett fåtal gånger av Lost Abbey. Tydligen är det inte var dag man kan komma över en flaska, men just när jag var där fanns den med på listan, om än rödmarkerad för att förtydliga att detta var en flaska man inte fick köpa med sig hem (vilket ju, som svensk, känns helt normalt).

Som synes på bilden är ölet gyllengult och med en sån där härligt hög, vit skumkrona som lägger sig nästan omedelbart. Ölet är friskt och syrligt utan att bli för surt, med en mjölksyra som kittlar i kinderna och för ölet till nivåer långt ovan de alltför många amerikanska suröler som domineras av en stickande ättikssyra. Runda toner av ek och en vinös fruktighet lyfter ölet ytterligare. Lättdrucket men ändå kraftfullt i en balans som gör att man kan sitta och njuta i ett par timmar av en flaska utan att tröttna. Detta är ett fantastiskt bra exempel på en American Wild Ale, och den enda egentliga svagheten är att ölet är såpass svårtillgängligt.

Tillgänglighet: Finns på Toronado i San Francisco, alternativt byte.

Pris: $40 för 75 cl