Blindprovning - eller hur man tar ner sig själv på jorden

Jag tycker blindprovningar är både roliga och nyttiga, men också ett utmärkt sätt att sänka sitt självförtroende. Det är ett väldigt ärligt och naket sätt att testa sitt smak- och doftminne. Igår hade jag och två likaledes gueuze-uppskattande vänner en blindprovning med 9 olika sorters gueuze. Just denna öltyp är tacksam att blindprova på grund av den lilla praktiska detaljen att alla producenter använder likadana flaskor. Alltså kan person A öppna alla flaskor, klä in dem i aluminiumfolie och märka dem med en siffra, och person B sedan hälla upp i glas, märka alla glas med en bokstav enligt något slumpsystem och skriva en översättningstabell mellan siffrorna och bokstäverna. På detta sätt behövs ingen utomstående som organiserar blindprovningen, utan den kan vara blind för samtliga närvarande.

Provningens lineup var traditionell gueuze från olika producenter. Detta innebar så gott som samtliga välrenommerade "standard-gueuze" på marknaden, samt Boon Mariage Parfait och Lindemans Geuze Cuvée Rene (eftersom jag anser att dessa två producenters standard-gueuze inte passar in i detta sammanhang). Flaskorna hade tyvärr lite olika åldrar, vilket kan ha påverkat provningen. Alla flaskor öppnades och kläddes i folie direkt, men ölerna hälldes upp 3 åt gången eftersom vi inte hade 9 glas var. Efter en del funderande, antecknande och gissande kollade vi så av resultatet. Jag lägger upp det i sin helhet här, trots den stora skam det kan innebära...

Jag: 2 rätt (3 Fonteinen och Girardin)
Martin: 2 rätt (Boon och De Cam)
Filip: 1 rätt (Hanssens)

Sannolikhet för varje resultat om man överlåter allt till slumpen:

0 rätt: 37%
1 rätt: 37%
2 rätt: 18%
3 rätt: 6%
4 rätt: 1.5%
5 rätt: 0.3%
6 rätt: 0.046%
7 rätt: 0.01%
8 rätt: 0
9 rätt: 0.00026%

Slutsats? Det här var svårt. Fruktansvärt svårt. Alla hustypiska toner och smaker som man tycker sig känna, alla nyanser som man associerar med varje producent, smälts ihop och blir inte alls lika tydliga när man inte ser etiketten. Provningen försvårades också av att en av flaskorna (de Cam, visade det sig) var defekt och inte alls god med konstiga toner av chili och paprika. Jag skäms lite över att jag missade Cantillon, men får trösta mig med att jag kände igen min egen favorit-gueuzeproducent 3 Fonteinen.

Jag tänker ha fler liknande provningar. Kanske också göra om den här provningen om något år eller så. Sällan kan man ge såväl ölet som sig själv en så ärlig chans att visa vad det/man går för.

Hair of the Dog

Det finns vissa bryggerier som verkar lyckas med vad de än tar sig för. Russian River nämnde jag tidigare som ett sådant, Alesmith tycker jag också hör dit, och så inte minst Hair of the Dog (jag hade gärna lagt till flera lambikbryggare till denna kategori - men de tre ovanstående tycker jag hamnar lite i ett annat fack med tanke på vilken bredd deras produkter uppvisar).

Man lär sig något nytt varje dag; "hair of the dog" är tydligen ett uttryck för vad vi i Sverige brukar kalla en "återställare". Bryggeriet Hair of the Dog, från Portland, Oregon, är tyvärr ett sådant bryggeri vi knappt ser alls i Sverige. Har man tur kan man ramla över ett par-tre sorter i Danmark, men annars är det till att åka över pölen alternativt byten som gäller. Två av bryggeriets hyllade öler är Adam och Fred, som då och då kunnat hittas på hyllor i Danmark. Ibland har faktiskt även den ekfatslagrade varianten Fred from the Wood varit möjlig att få tag på.  Båda dessa öler har gjorts i ett helt gäng varianter, och nyligen fick jag chansen att testa fyra olika under samma kväll. Ölerna testades av naturliga skäl i par mot varandra.

Fred - Barleywine bryggt med 10 olika humlesorter för att "inkorporera hela världen i ölet". Maltig doft. Söt och fruktig med en hel del majs och en liten spritighet. Balanserad, maltig smak med ett tydligt inslag av burkmajs och kanske lite sprit. Fruktig och ganska eldig. Inte alls dum.

Bourbon Fred from the Wood - Fred lagrad minst ett år på bourbonfat. Kraftig doft. Lätt spritig med en hel del bourbon. Dill och ett lustigt inslag av ättiksgurka. Rund, söt och balanserad smak med tydliga bourbontoner. Mycket rundare än dess icke-fatlagrade broder. Mjuk, nästan jolmig avslutning med toner av smörkola, vanilj och ek. Riktigt bra.

Adam - Bryggeriets första öl, vilket skall vara ett återskapande av en gammal tysk ölstil från Dortmund. Mycket säd, särskilt havre, i doften, som är söt, kraftig och fin. Smaken är lite väl bitter med en lustig kryddighet. En del kavring och märkliga, lätt malplacerade örter. Lite av kvällens besvikelse, eftersom jag druckit den ett par gånger förut och gillat den skarpt utan att minnas något av denna märkliga, malplacerade bitterhet.

Adam from the Wood - Adam lagrad 3-4 år på Elijah Craig-fat. Stor, fyllig doft med mycket bourbon, vanilj och dill samt en antydan till spritighet. Ändå rund och balanserad. Kraftig smak; fyllig med mycket vanilj samt en del kakao och dill. Den konstiga beskan är som bortblåst: detta är ett fantastiskt öl som bjuder på en underbar kombination av ett sött, kraftfullt öl och en markerad, men fin och balanserad bourbonsmak. Undebrart.

Bryggeriet fortsätter att leverera. Även om jag blev lätt besviken på Adam efter högt ställda förväntningar sedan tidigare provningar, så kompenserades detta mer än väl av den fantastiska Adam from the Wood. Helt klart en rekommendation att försöka få tag på; dessvärre är det ett öl som man måste byta till sig.

Pris/tillgänglighet: Adam och kanske främst Fred finns ibland på exempelvis Barley Wine i Köpenhamn och brukar då kosta runt DKK 60. De fatlagrade varianterna kommer man enklast över genom byte.

Glädjen över defekta öler från svenska mikrobryggerier

Den senaste tiden (eller snarare, för ett par veckor sedan; jag ligger som vanligt lite efter) har det förts en hel del diskussioner kring kvalitén på de öl som den senaste tiden gått att köpa via det lokala beställningssortimentet. Inlägg har skrivits på diverse ölbloggar, bland annat här, här, här och här. Efter en tids funderande har jag så bestämt mig för att dela med mig av mina egna tankar i frågan.

Jag tycker att den mängd defekta öler som dykt upp är något av ett sundhetstecken. För att förklara denna kanske något udda ståndpunkt vill jag gå till roten av hela grejen: Det svenska alkoholmonopolet. Jag är fantastiskt glad över att ha tillgång till en så bra butik som systembolaget. Det är en oerhört välsorterad och serviceinriktad butikskedja som jag nog hade uppskattat än mer om jag bott längre från en storstad än jag gör i nuläget. Däremot tycker jag av princip att monopolet är fel. Jag kan helt enkelt inte, med mina i grunden liberala värderingar, rättfärdiga ett alkoholmonopol. Det kan hända att svenskarna inte skulle klara av ett avskaffande; säkerligen skulle tonårsfylleriet och alkoholproblemen öka, men jag vill ändå se detta som individers problem och inget staten ska kontrollera genom ett monopol.

Därför tycker jag att det är märkligt när folk lägger skuld på systembolaget för den myriad av infekterat öl som drabbat Sverige det senaste halvåret och kräver mer central kontroll. Jag är glad att det nu finns en kanal genom vilken bryggerier kan sälja sin öl utan att få den smak-godkänd av staten först. Med bara en butikskedja som får sälja alkohol blir det tyvärr så att kontrollen antingen sker av en central instans närmast att likna vid en myndighet, eller av oss enstaka konsumenter. Här tycker jag att ölskribenter spelar en central och viktig roll: Ni blir den kvalitetskontroll som systembolaget inte kan vara och som fristående butiker hade varit vid ett avskaffande av monopolet. Genom att skriva rakt och ärligt om såväl infektioner som generell kvalité kan konsumenter få en idé om vad som är värt att köpa och inte. Nu önskar jag förstås att jag menade duktiga ölbloggare, men desvärre tror jag att mindre kunniga kvällstidningsjournalister är de som når ut till den stora publiken...

Jag vet att åsikterna kring monopolets vara eller icke vara är delade även bland dryckesnördar, men för den som förespråkar ett avskaffande måste detta med ölförsäljning utan statlig kontroll vara ett steg i rätt riktning. Att tala om monopolet som något negativt men ändå vilja att systembolaget bara ska sälja produkter som går igenom deras kvalitetstester vill jag nästan kalla hyckleri.

Med detta sagt vill jag ändå kasta en känga åt de bryggerier detta handlar om: Ni har allvarliga problem och kommer inte leva länge till om ni inte lyckas få ut bra produkter på marknaden. Jag hoppas åtminstone inte att det går att överleva på några människors lokalpatriotism kombinerat med nyfikna nördar som undertecknad, som beställer en flaska och sedan är för lata för att gå tillbaka och reklamera innehållet för att få sina 20-30 kronor tillbaka.

Det är skillnad på öl man inte tycker om och öl som är uppenbart defekt, men jag tycker ändå att de ibland kan få falla i samma fack. Dels för att ett bryggeri måste kunna ha en sådan kontroll att de inte säljer defekt öl i någon större utsträckning, och dels för att man annars riskerar att hamna i en situation där ingen ny stil kan tillkomma, eftersom allt som inte passar in i en befintlig stiltypsdefinition kan anses vara "fel". Vid en sådan strikt kontroll hade t.ex. ölstilen "kontrollerat infekterad stout" aldrig tillkommit, och vi hade inte fått chansen att dricka hyllade öler som Surly Pentagram eller The Bruery Tart of Darkness. 

Eftersom det snart blir nytt år och det klart exemplifierar temat avslutar jag inlägget med att utse 2012 års sämsta öl. I relativt hård konkurrens blir den överlägsne vinnaren Börjes barleywine från Åsundens bryggeri. Det är inte ofta man inte ens klarar av att ta en andra sipp av ett öl utan omedelbart måste skölja munnen med något annat. På det sättet har man lyckats göra ett närmast unikt öl.

Mikkeller George! Calvados Barrel Aged

När man är ölnörd och bosatt i Skåne blir det till att man testar en del från Mikkeller. Jag håller tyvärr inte stenkoll på allt jag testar, men efter en genomgång av Mikkellers ratebeer-registrerade öler konstaterar jag att jag har testat omkring 175 stycken, vilket är ganska precis hälften av vad de gjort. Av dessa har jag en personlig favorit som står ohotad på förstaplatsen: X Imperial Stout Calvados Barrel Aged. Den gjordes till European Beer Festival 2008 i Köpenhamn och serverades där som specialbrygd. Året efter släpptes ett 100-tal flaskor till försäljning på Ølbutikken, och ölet har sedan dess aldrig gjorts. Det är således inget öl man får chansen att dricka särskilt ofta, och därför är det ytterst intressant när det släpps något liknande.

Mikkeller gjorde exempelvis en calvados-fatlagrad version av Beer Geek Brunch Weasel, ett öl jag tyckte mycket om även om jag tyckte att äpple och kaffe var en ganska lustig kombination. Nyss släpptes däremot en icke-kaffesmaksatt, calvadosfatlagrad stout från Mikkeller, nämligen George! Calvados Barrel Aged. Eftersom den bourbonfatlagrade varianten med rätta har fått oerhört bra kritik var jag spänd på att testa den här.

Strålen som rinner ur flaskan är kompakt svart och man riktigt ser hur visköst ölet är. Väl i glaset bildar det också som synes ett tjockt, krämigt och mycket mörkt beigefärgat skum. Upp i näsan når en tjock, fyllig och lätt kladdig doft med toner av ek, kakao, hårt rostad malt, sirap och något jag närmast vill associera med tobak, fast på ett bra sätt (jag är i allmänhet ingen fanatiker av tobak...). Äpplen finns också där någonstans, även om de spelar en betydligt mindre roll än man kanske hade väntat sig.

Smaken är kraftig och närmast burdus, med en tung svallvåg av bränt socker, rostad malt och soja. Åter spelar fatet andrafiol; det finns en del ektoner men calvadosen kommer i bakgrunden. Munkänslan är helt underbart tjockflytande och krämig.

Det här är bra. Riktigt bra. Inte alls lika bra som experimentbrygden som gjordes för 4 år sedan, men fortfarande bra. Kanske skulle man dock låtit ölet ligga kvar lite längre på fatet, eller inte tömt fatet lika noga, eftersom jag gärna hade sett en tydligare äppelton. Detta är dock mycket bra som det är och helt klart värt att köpa ett par flaskor av.

Fotnot: glaset på bilden är Riedel O Riesling - som bland annat användes som festivalglas på Sour & Bitter i våras - ett mycket bra glas utan fot vilket gör det betydligt billigare än andra Riedel-glas och dessutom diskmaskinssäkert. Köper man det som "O-to-go" får man dessutom ett papprör som precis rymmer glaset vilket gör att man enkelt kan ta det med sig vart man än går. Klar rekommendation från min sida att ha som vardagsglas eller just när man vill dricka bra drycker på annan plats.

Pris/tillgänglighet: Finns på Ølbutikken, eller nu också att köpa i webshop direkt från Mikkeller. Kan skickas inom hela EU. Kostar DKK 92 i butik eller 90 på internet för 25 cl. Kan gå åt fort med tanke på populariteten hos de tidigare fatlagrade George-versionerna.

Belgofil kväll

Nyligen samlades en skara människor hemma hos mig för en kväll i Belgisk anda. På schemat stod framför allt moules frites och lambik. Blåmusslorna tillreddes på två olika sätt.

Fräs ett par hackade supersolo-vitlökar och omkring 200 g hackade schalottenlökar tillsammans med några rejäla kvistar färsk timjan och lite hackad persilja i olja i två stora kastruller eller grytor tills löken blivit mjuk. Tillsätt 2 kg musslor till varje kastrull och rör runt någon halvminut. Häll en halvflaska vitt vin i den ena och en halvflaska gueuze (vi använde Drie Fonteinen Oude Geuze) i den andra. Häll i en deciliter mjölk och en deciliter grädde i varje. Sätt på lock och låt koka upp. Låt koka i en minut och det är klart. Servera med pommes frites och en god hemgjord majonnäs.

Lite till min förvåning så gick de ölkokta musslorna åt betydligt snabbare, trots att vi inte bara var ölnördar i sällskapet. Alla var dock överens om att varken ölets eller vinets karaktär lyste igenom särskilt tydligt i rätten. Jag tyckte ändå att de gueuze-kokta musslorna fick en rundare och trevligare smak i allmänhet, och kan helt klart rekommendera det.

Ölen då? Jo, vi radade upp ett gäng flaskor bra spontanjäst öl. Jag tycker att oblandad lambik är en fantastisk måltidsdryck, men tyvärr är det ju ganska svårt att få tag på utanför Brysseltrakten. De Cam Oude Lambiek är dock då och då tillgänglig i Köpenhamn och fick utgöra en av kvällens drycker, men som bilden visar så dracks det en del annat också (även ett par amerikanare fick hänga med).

Till efterrätt gjorde jag något annat Belgien-inspirerat och något jag testat på förut: Chokladsufflé med kriek-sorbet. Detta är mycket enkelt att slänga ihop och fantastiskt gott. Chokladsufflé finns det massor av recept på i kokböcker och på internet. Vad man bör tänka på är dels att kvalitén på chokladen alltid kommer återspeglas i slutresultatet, och dels att inte ta ut sufflén för tidigt ur ugnen, eftersom den då inte har hunnit "stelna" på utsidan utan lätt sjunker ihop. Jag gjorde krieksorbeten på Lindemans Kriek Cuvée René, främst av två anledningar: dels har den en kraftfull och naturlig men inte överdriven körsbärssmak, och dels hade jag en flaska som jag inte kände någon större ångest över att bli av med.

Krieksorbet är fantastiskt enkelt om man har en glassmaskin. Blanda 1 del sockerlag med 2 delar kriek (viktmässigt). Gör sockerlagen genom att blanda 2 delar vatten med 3 delar socker. Koka upp och rör om lätt tills allt socker löst sig. Låt svalna och blanda sedan med kriek. Frys in i glassmaskin. Glass- och sorbetrecept går förstås att experimentera med till stor grad, men tänk på att både socker- och alkoholhalten influerar blandningens fryspunkt och därmed konsistensen på din glass/sorbet.

Hong Kong - öst möter väst, men hur är det med ölen?

Nästa anhalt på min nyligen avslutade resa blev Hong Kong. Denna oerhört mångkulturella stad med sin brittisk-kinesiska karaktär är på många sätt väldigt häftig. Subtropiskt klimat med något så exotiskt som stadsnära regnskog, tillsammans med en häftig skyline som innehåller runt 200 byggnader över 150 meter och toppas av världens femte högsta hus International Commerce Centre med 484 meter. Supermodern på många vis med bra infrastruktur, ett otal elektronikvaruhus men samtidigt charmigt asiatisk med marknadsgator, saluhallar och ett stort utbud av mestadels kinesiska restauranger, men också med inslag från de flesta av världens kök.

På det hela taget finns det många anledningar att åka till Hong Kong, men jag kan lova att ölen inte är en av dem. I butik finns några tyskar på burk och, om du har verklig tur, Chimay eller Guinness Foreign Extra Stout (som jag ändå vill hävda är ett klart drickbart öl). Det finns dock en pubkultur som är väsentligt mer utbredd än i exempelvis Beijing, vilket känns naturligt på grund av stadens brittiskinfluerade historia. Flera av dessa pubar har ett utbud där man helt klart kan dricka gott öl, men jag tycker det är lite synd när de enda vettiga öler som serveras är importer. Jag gick därför på jakt efter välgjort lokalt Hong Kong-öl och styrde mot The Globe, som är regionens klart bästa pub om man får tro Ratebeer. Puben serverar mat och öl med tydlig engelsk prägel.

The Globe är egentligen de enda som serverar öl från Typhoon Brewery, ett Hong Kong-baserat mikrobryggeri som startats som sidoprojekt av en pilot och under ett par år fokuserat på real ale i den brittiska skolan. Tillsammans med Hong Kong Brewery (som jag tyvärr inte hittade något från) utgör han Hong Kongs mikrobryggeriscen. Det krävdes faktiskt två besök på The Globe innan jag fick chansen att testa något från Typhoon; första gången fanns inget därifrån. Den andra gången kunde jag få mig ett glas Eastern Lightning, vilket är en bitter på 5%. Handpumpad och, som sig bör, relativt ljummen och ytterst sparsamt kolsyrad. Balanserad och lättdrucken men med en ganska rejält tilltagen beska. Humlearomen är brittisk men med tydligt moderna influenser. Bryggaren har nog inte snålat på sin East Kent Goldings. Fruktig med citrusskal, kanske främst pomerans, och smörkola. Välgjort och gott!

Flaskölslistan har en hel del trevliga importer, med mycket engelskt men även med ett "standardsortiment" av belgare och en och annan amerikan, inklusive några HeBrew-öler som man ju sällan ser här hemma. Lägg till några japaner, australiensare och annat "lokalt", och du får en lista som åtminstone skulle ta 5-6 besök att bli trött på. Saknas gör en riktig lambok, tyvärr verkar det bara vara Lindemans toksötade fruktöler som tagit sig ända hit bort. Priserna ligger lite, men inte så mycket, lägre än på liknande pubar i Sverige.

Överlag är Hong Kong en väldigt tråkig stad när det kommer till öl, eftersom man måste leta rätt på stans bästa pub och göra två besök där för att få testa ett enda vettigt lokalt öl. Precis som på Great Leap i Beijing kan också nämnas att västerlänningarna var koncentrerade på The Globe.

Great Leap Brewing

Jag befann mig tills i förmiddags i Beijing och tänkte försöka ge en bild av ölscenen i denna stad med drygt dubbelt så många invånare som Sverige.

Det dricks Tsingtao, och kanske hellre, Yanjing, med fördel då den lättare varianten på 2,8% (även om jag bestämt vill minnas att 8-gradersvarianten var märkt ">= 3.1%"). Nu är Beijing en oerhört delad stad, med ett enormt spann av ekonomiska förutsättningar för olika människor, och detta avspeglar sig även på ölscenen. Går man in i en matvarubutik i någon av de lite dyrare delarna av staden så finner man öl som Chimay, Guinness och ett gäng tyskar, förstås till betydligt högre priser än de inhemska ölerna.

En sökning på Ratebeer tog mig till några mer specialiserade ställen, för att finna att de flesta av dessa faktiskt enbart serverade importerat öl. Ett par ställen med klart godkänt sortiment av belgare kunde hittas. Enligt Ratebeer finns även några bryggeripubar som är startade i tysk Brauhaus-stil och som, i bästa fall, kan reproducera de vanligaste tyska ölstilerna någorlunda väl. Detta var jag inte särskilt intresserad av, så jag styrde mot vad som verkar vara en väldigt en väldigt ensam ölnörds-oas i Beijings torra öl-öken: Great Leap Brewing. Föga förvånande ska det till en emigrerad amerikan för att få någon ordning på ölkulturen.

Great Leap Brewing är en liten bryggeripub gömd i en labyrint av smala gränder strax norr om centrum i Beijing. Man äntrar en innergård med tak och plastgardiner, prydd av ett antal bord och uppvärmd av infravärmare. På andra sidan innergården kan man gå in i själva puben, och finner en bardisk med två barstolar, en griffeltavla med 15 fatöl, samt ett bord med två soffor där gissningsvis ungefär sex personer får plats. Det är med andra ord utomhus som gäller för de flesta kunder, något som funkade helt ok trots att temperaturen nog kröp ner en bit under 10 grader den kvällen.

En flight med runt 15 cl vardera av 4 öl kostar ungefär 55 kronor, men då måste man välja ett öl från varje priskategori (jag lyckades dock övertala bartendern om att ge mig en flight med godtyckliga öler till ett lite dyrare pris). Amerikanska pints kostar mellan 45 och 65 kronor. Jag hann med att testa 12 av bryggeriets 14 öler (den 15:e kranen var en gästkran som för närvarande huserade ett öl från Boxing Cat). Här följer några korta smaknoteringar:

Från vänster till höger:
Pale Ale No. 6 - Sötfruktig med balanserad maltighet och lite vingummi. Nästan en liten ton av ris. Lite ananas. Slinker ner väldigt lätt.
Cinnamon Rock Ale - Mycket parfymatisk med doftljus i mängder. Kryddig med en ton av lavendel. Mycket märklig, men slinker ner den också.
Little General IPA - Tycks vara något av bryggeriets flaggskepp, och jag förstår varför. Fruktig och söt med liknande maltbas som Pale Ale No. 6, fast mer. Dessutom ett rejält bett av fräsch humle, som lägger till tallbarr, mandarin och en enligt mig inte alls störande antydan till tvål. Detta är riktigt bra.
Hop God 120 - Tydligt söt med mycket gelégodis. Viss parymatisk ton och en ganska rejäl fruktighet, men utan så mycket bett från humlen som i Little General. Ändå en okej "godis-DIPA", om det nu är en stil.

East City Porter - Relativt ljust brunt, mycket grumligt öl. Ser inte direkt ut som en porter. Doften är sprängfylld av katrinplommon. Smaken är mycket söt och helt utan någon rostad ton. Fokus ligger på katrinplommon, med några gästspel av torkade aprikoser och russin. Utanför stiltypsdefinitioner är detta som bäst "intressant", men efter stil är det totalt värdelöst.
Honey Ma - Örtig och kryddig. Toner som påminner om pors, rosmarin och salvia, samt en del honung. Söt, lättdrucken och helt ok, även om stilen knappast är min favorit. (Notering i efterhand: Detta öl är bryggt med szechuanpeppar, vilket kan förklara den blommiga kryddigheten.)
The Prosperer - Aceton. Denna ton dominerar nästan helt och är inte alls angenäm. Det enda som minner om ett öl är en liten antydan till efterbeska. Jag har ingen aning om vad som har gått fel här, men detta är mer eller mindre odrickbart.
Negrito Generalissimo - Likt "portern" är denna black IPA relativt ljust brun och ganska grumlig. Ölet är däremot betydligt mer välgjort - fruktigt och friskt, om än med en maltbas som snarast hör hemma i en brown ale. Den vid det här laget välkända söta, godisaktiga fruktigheten återkommer också. Skulle vara en helt ok India Brown Ale!

Heaven in Earth Kölsch - Mycket säd, som majs och lätt puffat ris. Väldigt lätt öl, men välgjort och utan fel. Slinker ner.
Iron Buddha Blonde - Sötfruktig med torkad frukt, främst aprikoser. Lätt efterbeska. Helt ok.
Aggressor - Örtig och lätt besk med en markerad sötma. Tydligt maltig och med en antydan till lakrits.
Mocha Stout - Snyggt rostat stout med fin kaffesmak. Påtaglig, men inte överdriven syrlighet. Välgjord och mycket trevlig, och visar att bryggeriet faktiskt kan brygga "mörkt" öl.

Överlag ett helt ok mikrobryggeri, vilket är kul för en ölscen som den i Beijing. Å andra sidan tror jag att ölrevolutionen i Kina är en bra bit bort: andelen västerlänningar man ser går från 0% (i utkanten av staden) via 5% (vid stora turistattraktioner i centrum) till uppåt 75% (på Great Leap Brewing). Jag tyckte dock att det nästan var lite skönt, inte minst eftersom det innebar att det faktiskt fanns folk som pratade engelska där.