Den stora ölresan - vad ska man säga?

Nu är jag lite smått förbannad måste jag medge. Som (gissar jag) alla andra i Sveriges ölvärld såg jag nyss SVTs satsning "Den stora ölresan". Efter en lång utläggning om tjeckisk pilsner och hur ett marknadsföringstrick förde den till Sverige och gjorde Falcon stenrika på Staropramen kommer så ett antal lärdomar.

Framför allt har vi lärt oss något som ju alla redan visste: skillnaden mellan öl och vin är att man inte smakar på öl. Klippet med reporterns "experiment" där han sveper ett glas vin för att se hur en öldrickare uppfattas av vindrickare när de beter sig som just "öldrickare" svider långt inne i mig. Jonas lyckas här sprida dynga över både öl- och vindrickare. Han polariserar dryckesvärlden till dessa två läger; något som är mycket vanligt men som jag likväl tycker oerhört illa om. Vidare trycker han ner vinvärlden som snobbiga, självgoda människor som inte törs bli fulla, och verkar samtidigt "lyfta upp" öldrickare som personer som verkligen vet hur man sveper ner sin alkohol och låter den göra det jobb som den enligt honom är till för: berusa.

Strax därefter träffar han Teo Musso, bryggare på Baladin, som kanske leder den italienska mikroölrevolution som vi nu ser. Vid besöket blir han besviken över att man plötsligt "gör öl som man gör vin", och att Teo Musso tydligen verkar fokusera på ölernas sinnesintryck snarare än på berusningen.

Det är dock först på slutet jag blir riktigt förbannad: vad fan gör en gammal småländsk gubbe som blandar soja i lättöl för att han saknar det "mörka" lättölet i ett sådant här program? En gubbe som villigt medger att färgen är det enda han bryr sig om, utan att alls reflektera över smak eller doft? Drick du ditt sojaöl gubbe, men jag kan snarast rekommendera dig en ögonbindel om det nu är färgen som är så viktig. Framför allt tycker jag att du kan sitta där i din stuga och tjata på din ICA-butik, men du har uppenbarligen ingen plats i något som kan kallas ölkultur. Det som tröstar lite kanske är Jonas diplomatiska beteende när han får smaka sojaölet: av ansiktsuttrycket att döma tycker han att det smakar fullständigt vidrigt, något han givetvis inte säger i gubbens hem. Nej, klipp bort.

Jag tänker se de övriga avsnitten också. Dock krävs en fullkomlig helomvändning för att det i mina ögon ska bli ett program som inte är fullständigt pinsamt, sorgligt och patetiskt.

Fatlagrad imperial stout-kamp

På det vid det här laget ganska gamla temat fatlagrad imperial stout dracks några öl på påskafton. Tanken var dels att testa ett par högt ansedda amerikanska fatlagrade imperial stouts och dels att testa dem mot sina icke-fatlagrade motparter för att kunna jämföra just vad fatlagringen haft för effekter. Det blev dessutom premiär för mig vad gäller Ohio-bryggeriet Great Lakes, ett bryggeri jag gärna testar mer av efter helgens provning.

Great Lakes Blackout Stout är på något sätt en lagom imperial stout. Den är balanserad men fyllig, har en viss men inte överdriven sötma, är sådär halv-kraftigt rostad och med bara en antydan till syrlighet. En viss liten fruktighet smyger sig även in. Någon stans i eftersmaken kommer något som påminner om julmust. Det är ett sånant öl som är lite svårt att beskriva; orden jag just plitat ner kan lika gärna handla om en tråkig, intetsägande stout som bara passerar förbi. Detta är tvärtom: en mycket välavvägd, balanserad och god imperial stout som helt klart imponerar på mig. Vi vet ju alla att lagom är bäst.

Great Lakes Barrel Aged Blackout Stout känns som ett helt annat öl. Lätt spritig med massor av bourbon. Fatkaraktären dominerar totalt i denna bourbonbomb, men utan att grundölet egentligen förstörs. Det är något jag skulle kalla ett typexempel på en "bourbon-stout": en stout som transformerats helt av fatlagringen men som ändå håller uppe värdigheten då ölet från början har en kropp som klarar att stå emot bourbonfatets dominans. Denna fatlagrade variant lyckas vara totalt olik sin icke-fatlagrade broder, men ungefär lika bra.

Dark Horse Plead the 5th Imperial Stout är ett öl som funnits tillgängligt i Danmark då och då på senare år och som jag druckit förut. I sällskap av Blackout Stout är det dock medelmåttigt, med liknande runda kakaotoner men med en liten spritighet. Den saknar tyvärr balansen som Blackout Stout visade, och har dessutom en ganska udda eftersmak med någon märklig grönsakston.

Dark Horse Bourbon Barrel Plead the 5th Imperial Stout är då mycket bättre. Den lyckas vara rund och balanserad men ändå kraftfull. Tjock, fyllig och lagom söt med viss spritighet och samma kakaotoner. Bourbonfatet är tydligt och tillför sin vanliga ek, vanilj och dill men dominerar inte alls ölet på samma sätt som i BA Blackout Stout. På så sätt är detta lite av en motsats mot Blackout Stout: här är den fatlagrade varianten inte lika olik den vanliga, men den är samtidigt en tydlig förbättring. Detta är riktigt bra och ett stort steg framåt från den vanliga Plead the 5th.

Tillgänglighet: Plead the 5th har som sagt funnits i Danmark till och från, men de övriga ölerna kommer man enklast över genom byten.

Världens bästa APA?

Från den nyöppnade Mikkeller & Friends Bottleshop köpte jag de två öler som rankas som bäst i världen vad gäller American pale ale. Båda är från Three Floyds: Zombie Dust och Alpha King. Jag har druckit båda förr, men aldrig mot varandra.

Som synes är Zombie Dust betydligt ljusare till färgen, Alpha King kan kanske inte riktigt kallas "pale" utan snarare "amber" (om dessa klassificeringar nu bara hade berott på färgen).
Även i doften skiljer sig dessa öler åt något enormt. Där Alpha King har en djup maltbas med toner av bröd, karamell och smör så är Zombie Dust bara rakt på humlen. En frisk och fyllig humlechock når näsan, med blommor, citrusskal och en viss, men inte störande, urinoarton.
Samma visa upprepar sig i smaken. Alpha King, som jag tidigare upplevt som en oerhört humlefrisk APA, känns maltdominerad med sin smöriga, nästan brittiska, bas. Dock finns här ändå en fräsch humlearom och ett rejält bett i beskan, något som fortfarande gör detta till ett fantastiskt öl. Zombie Dust är oerhört lätt i kroppen, fräsch och med en smått brutal dos humle. Fruktig och smakrik, men kanske något enkelspårig i sin humleattack. Hur var det med single-hop-öler, var de till för att experimentera med och lära folk om de olika humlesorterna eller gjordes de för att de faktiskt blev bättre så?

Min första slutsats blir nog ändå samma som ratebeers: detta är två fantastiska öler, där Zombie Dust når aningen högre. Min andra slutsats är att bryggeriet på ett mycket imponerande sätt har tagit fram två öler som, trots att de faktiskt tillhör samma stil, både är otroligt olika och otroligt bra. Det är enligt mig ett tecken på att bryggarna vet vad de håller på med. Till sist kan jag också nämna att båda ölerna passar mycket bra ihop med en bit appenzeller, men här är det Alpha King som avgår med segern tack vare sin karamellaktiga maltkropp som går fantastiskt ihop med de nötiga tonerna i osten.

Pris/tillgänglighet: Finns på Mikkeller & Friends (och sannolikt även på Mikkeller Bar). Annars är det nog till att åka till staterna för den som vill få tag på dessa. Jag betalade DKK 45 per flaska.

Fotnot: Flaskorna var, åtminstone inte på något sätt jag kunde uttyda, datummärkta, och jag vet därför inte vilken eventuell roll färskhet kan ha spelat.

De senaste forskningsrönen!

Som forskarstuderande vill man ju hålla koll på de senaste rönen inom dryckesforskning. Här samlar jag några artiklar som kan vara intresse för den som vill studera dryck ur olika perspektiv på en forskarnivå!

Stephan Bolliger och hans medarbetare har testat vad som är värst: att bli slagen i huvudet av en full eller en tom ölflaska. Man använder vanliga tyska halvlitersflaskor och kommer fram till att det är värre om någon krossar en tom ölflaska mot ditt huvud än om någon krossar en full. De nämner även att båda typerna kan överföra tillräckligt mycket energi till ditt huvud för att orsaka sprickor i skallbenet. 

Förra året kom forskning som förvisso berörde kaffe och inte öl, men som jag tror kan extrapoleras åtminstone till öler utan någon större skumkrona. Mayer och Krechetnikov studerade varför kaffe spills ur koppen, och kom fram till den chockerande slutsatsen att man för att undvika att spilla ska gå långsamt, hålla kaffet under uppsikt och inte fylla koppen till bredden. 

En dansk studie av Aabo och medarbetare undersöker hur den vanliga öljästen Saccharomyces cerevisiae reagerar på att bli bestrålad av en infraröd neodymlaser på 1070 nm. Slutsatsen att ta med för bryggare är att ni inte bör lysa med en sådan laser ner i jästanken om ni vill att jästen ska må bra.

Slutligen vill jag tipsa om forskning kring fysiken bakom hur vinet snurras i sitt vinglas för att få ut maximal arom. Åter gäller det inte öl, men för öler med lite eller ingen kolsyra tror jag principerna kan extrapoleras. En bra sammanfattning av artikeln finns (öppen för alla att läsa) här. Man kan också se experiment och modelleringsresultat i en youtube-video. En av slutsatserna är att man, för att undvika att drycken skvätter, bör hålla accelerationen under 4 m/s².

Blindprovning - eller hur man tar ner sig själv på jorden

Jag tycker blindprovningar är både roliga och nyttiga, men också ett utmärkt sätt att sänka sitt självförtroende. Det är ett väldigt ärligt och naket sätt att testa sitt smak- och doftminne. Igår hade jag och två likaledes gueuze-uppskattande vänner en blindprovning med 9 olika sorters gueuze. Just denna öltyp är tacksam att blindprova på grund av den lilla praktiska detaljen att alla producenter använder likadana flaskor. Alltså kan person A öppna alla flaskor, klä in dem i aluminiumfolie och märka dem med en siffra, och person B sedan hälla upp i glas, märka alla glas med en bokstav enligt något slumpsystem och skriva en översättningstabell mellan siffrorna och bokstäverna. På detta sätt behövs ingen utomstående som organiserar blindprovningen, utan den kan vara blind för samtliga närvarande.

Provningens lineup var traditionell gueuze från olika producenter. Detta innebar så gott som samtliga välrenommerade "standard-gueuze" på marknaden, samt Boon Mariage Parfait och Lindemans Geuze Cuvée Rene (eftersom jag anser att dessa två producenters standard-gueuze inte passar in i detta sammanhang). Flaskorna hade tyvärr lite olika åldrar, vilket kan ha påverkat provningen. Alla flaskor öppnades och kläddes i folie direkt, men ölerna hälldes upp 3 åt gången eftersom vi inte hade 9 glas var. Efter en del funderande, antecknande och gissande kollade vi så av resultatet. Jag lägger upp det i sin helhet här, trots den stora skam det kan innebära...

Jag: 2 rätt (3 Fonteinen och Girardin)
Martin: 2 rätt (Boon och De Cam)
Filip: 1 rätt (Hanssens)

Sannolikhet för varje resultat om man överlåter allt till slumpen:

0 rätt: 37%
1 rätt: 37%
2 rätt: 18%
3 rätt: 6%
4 rätt: 1.5%
5 rätt: 0.3%
6 rätt: 0.046%
7 rätt: 0.01%
8 rätt: 0
9 rätt: 0.00026%

Slutsats? Det här var svårt. Fruktansvärt svårt. Alla hustypiska toner och smaker som man tycker sig känna, alla nyanser som man associerar med varje producent, smälts ihop och blir inte alls lika tydliga när man inte ser etiketten. Provningen försvårades också av att en av flaskorna (de Cam, visade det sig) var defekt och inte alls god med konstiga toner av chili och paprika. Jag skäms lite över att jag missade Cantillon, men får trösta mig med att jag kände igen min egen favorit-gueuzeproducent 3 Fonteinen.

Jag tänker ha fler liknande provningar. Kanske också göra om den här provningen om något år eller så. Sällan kan man ge såväl ölet som sig själv en så ärlig chans att visa vad det/man går för.

Hair of the Dog

Det finns vissa bryggerier som verkar lyckas med vad de än tar sig för. Russian River nämnde jag tidigare som ett sådant, Alesmith tycker jag också hör dit, och så inte minst Hair of the Dog (jag hade gärna lagt till flera lambikbryggare till denna kategori - men de tre ovanstående tycker jag hamnar lite i ett annat fack med tanke på vilken bredd deras produkter uppvisar).

Man lär sig något nytt varje dag; "hair of the dog" är tydligen ett uttryck för vad vi i Sverige brukar kalla en "återställare". Bryggeriet Hair of the Dog, från Portland, Oregon, är tyvärr ett sådant bryggeri vi knappt ser alls i Sverige. Har man tur kan man ramla över ett par-tre sorter i Danmark, men annars är det till att åka över pölen alternativt byten som gäller. Två av bryggeriets hyllade öler är Adam och Fred, som då och då kunnat hittas på hyllor i Danmark. Ibland har faktiskt även den ekfatslagrade varianten Fred from the Wood varit möjlig att få tag på.  Båda dessa öler har gjorts i ett helt gäng varianter, och nyligen fick jag chansen att testa fyra olika under samma kväll. Ölerna testades av naturliga skäl i par mot varandra.

Fred - Barleywine bryggt med 10 olika humlesorter för att "inkorporera hela världen i ölet". Maltig doft. Söt och fruktig med en hel del majs och en liten spritighet. Balanserad, maltig smak med ett tydligt inslag av burkmajs och kanske lite sprit. Fruktig och ganska eldig. Inte alls dum.

Bourbon Fred from the Wood - Fred lagrad minst ett år på bourbonfat. Kraftig doft. Lätt spritig med en hel del bourbon. Dill och ett lustigt inslag av ättiksgurka. Rund, söt och balanserad smak med tydliga bourbontoner. Mycket rundare än dess icke-fatlagrade broder. Mjuk, nästan jolmig avslutning med toner av smörkola, vanilj och ek. Riktigt bra.

Adam - Bryggeriets första öl, vilket skall vara ett återskapande av en gammal tysk ölstil från Dortmund. Mycket säd, särskilt havre, i doften, som är söt, kraftig och fin. Smaken är lite väl bitter med en lustig kryddighet. En del kavring och märkliga, lätt malplacerade örter. Lite av kvällens besvikelse, eftersom jag druckit den ett par gånger förut och gillat den skarpt utan att minnas något av denna märkliga, malplacerade bitterhet.

Adam from the Wood - Adam lagrad 3-4 år på Elijah Craig-fat. Stor, fyllig doft med mycket bourbon, vanilj och dill samt en antydan till spritighet. Ändå rund och balanserad. Kraftig smak; fyllig med mycket vanilj samt en del kakao och dill. Den konstiga beskan är som bortblåst: detta är ett fantastiskt öl som bjuder på en underbar kombination av ett sött, kraftfullt öl och en markerad, men fin och balanserad bourbonsmak. Undebrart.

Bryggeriet fortsätter att leverera. Även om jag blev lätt besviken på Adam efter högt ställda förväntningar sedan tidigare provningar, så kompenserades detta mer än väl av den fantastiska Adam from the Wood. Helt klart en rekommendation att försöka få tag på; dessvärre är det ett öl som man måste byta till sig.

Pris/tillgänglighet: Adam och kanske främst Fred finns ibland på exempelvis Barley Wine i Köpenhamn och brukar då kosta runt DKK 60. De fatlagrade varianterna kommer man enklast över genom byte.

Glädjen över defekta öler från svenska mikrobryggerier

Den senaste tiden (eller snarare, för ett par veckor sedan; jag ligger som vanligt lite efter) har det förts en hel del diskussioner kring kvalitén på de öl som den senaste tiden gått att köpa via det lokala beställningssortimentet. Inlägg har skrivits på diverse ölbloggar, bland annat här, här, här och här. Efter en tids funderande har jag så bestämt mig för att dela med mig av mina egna tankar i frågan.

Jag tycker att den mängd defekta öler som dykt upp är något av ett sundhetstecken. För att förklara denna kanske något udda ståndpunkt vill jag gå till roten av hela grejen: Det svenska alkoholmonopolet. Jag är fantastiskt glad över att ha tillgång till en så bra butik som systembolaget. Det är en oerhört välsorterad och serviceinriktad butikskedja som jag nog hade uppskattat än mer om jag bott längre från en storstad än jag gör i nuläget. Däremot tycker jag av princip att monopolet är fel. Jag kan helt enkelt inte, med mina i grunden liberala värderingar, rättfärdiga ett alkoholmonopol. Det kan hända att svenskarna inte skulle klara av ett avskaffande; säkerligen skulle tonårsfylleriet och alkoholproblemen öka, men jag vill ändå se detta som individers problem och inget staten ska kontrollera genom ett monopol.

Därför tycker jag att det är märkligt när folk lägger skuld på systembolaget för den myriad av infekterat öl som drabbat Sverige det senaste halvåret och kräver mer central kontroll. Jag är glad att det nu finns en kanal genom vilken bryggerier kan sälja sin öl utan att få den smak-godkänd av staten först. Med bara en butikskedja som får sälja alkohol blir det tyvärr så att kontrollen antingen sker av en central instans närmast att likna vid en myndighet, eller av oss enstaka konsumenter. Här tycker jag att ölskribenter spelar en central och viktig roll: Ni blir den kvalitetskontroll som systembolaget inte kan vara och som fristående butiker hade varit vid ett avskaffande av monopolet. Genom att skriva rakt och ärligt om såväl infektioner som generell kvalité kan konsumenter få en idé om vad som är värt att köpa och inte. Nu önskar jag förstås att jag menade duktiga ölbloggare, men desvärre tror jag att mindre kunniga kvällstidningsjournalister är de som når ut till den stora publiken...

Jag vet att åsikterna kring monopolets vara eller icke vara är delade även bland dryckesnördar, men för den som förespråkar ett avskaffande måste detta med ölförsäljning utan statlig kontroll vara ett steg i rätt riktning. Att tala om monopolet som något negativt men ändå vilja att systembolaget bara ska sälja produkter som går igenom deras kvalitetstester vill jag nästan kalla hyckleri.

Med detta sagt vill jag ändå kasta en känga åt de bryggerier detta handlar om: Ni har allvarliga problem och kommer inte leva länge till om ni inte lyckas få ut bra produkter på marknaden. Jag hoppas åtminstone inte att det går att överleva på några människors lokalpatriotism kombinerat med nyfikna nördar som undertecknad, som beställer en flaska och sedan är för lata för att gå tillbaka och reklamera innehållet för att få sina 20-30 kronor tillbaka.

Det är skillnad på öl man inte tycker om och öl som är uppenbart defekt, men jag tycker ändå att de ibland kan få falla i samma fack. Dels för att ett bryggeri måste kunna ha en sådan kontroll att de inte säljer defekt öl i någon större utsträckning, och dels för att man annars riskerar att hamna i en situation där ingen ny stil kan tillkomma, eftersom allt som inte passar in i en befintlig stiltypsdefinition kan anses vara "fel". Vid en sådan strikt kontroll hade t.ex. ölstilen "kontrollerat infekterad stout" aldrig tillkommit, och vi hade inte fått chansen att dricka hyllade öler som Surly Pentagram eller The Bruery Tart of Darkness. 

Eftersom det snart blir nytt år och det klart exemplifierar temat avslutar jag inlägget med att utse 2012 års sämsta öl. I relativt hård konkurrens blir den överlägsne vinnaren Börjes barleywine från Åsundens bryggeri. Det är inte ofta man inte ens klarar av att ta en andra sipp av ett öl utan omedelbart måste skölja munnen med något annat. På det sättet har man lyckats göra ett närmast unikt öl.