Livets Goda och deras syn på öl

Jag tillhör de ölnördar som tror på en fredlig relation mellan öl och vin, en relation där de två kan samexistera och tillåtas utöka variationen och smakrikedomen. Jag tycker själv mycket om vin och försöker läsa på och testa så mycket som hinns med, men det är svårt av flera anledningar. Den främsta kanske är att bra viner alltid kommer på stora flaskor med hög alkoholhalt och, sannolikt, även ett högt pris. Därför har mitt vinintresse inte kommit tillnärmelsevis lika långt som mitt ölintresse, men det ligger ändå där någonstans och spirar.

Därför är jag sedan ett par år tillbaka prenumerant på Livets Goda, ett välrenommerat, nördigt och ofta ganska snobbigt vinmagasin. Eller, fokus ligger på vin, men även andra drycker samt (av någon anledning) musik får sin lilla plats i tidningen. Det är egentligen det jag tänkte fundera över här, hur öl behandlas i tidningen. Som ett axplock tar vi fram nyhetsbilagan för augusti, där samtliga vin- och ölnyheter provas och betygssätts. Betygsskalan är den s.k. Parkerskalan, som logiskt nog går från 50 till 100. Varje öl får ett betyg samt två-tre meningar som beskriver doft och smak. Så långt behandlas öler och viner exakt lika i tidningen. Den första skillnaden noteras i att i stort sett varje öl får en avslutande mening med ett förslag på maträtt eller annat tillbehör som passar till ölet, något som inte gäller vinerna. Den andra stora skillnaden är betygen. Nedan följer en lista på augustisläppets öl och deras betyg:

SKA Decadent Imperial IPA 94
BrewDog Dog A 94
Sierra Nevada Harvest Southern Hemisphere 93
Lervig Konrads Stout 93
Amiata Contessa 92
Stronzo Walrus Punch IPA 92
Old Stock Ale 91
Great Divide 18th Anniversary 91
Slottskällans Zeven 90
Lervig Rye IPA 90

Här någonstans reagerar jag. Detta är förstås bara ett stickprov, men det gäller allmänt i den här tidningen att öl får oerhört höga betyg. Som jämförelse bör sägas att egentligen inget vin för under 200 kronor ges över 90 poäng i samma tidning, och uppskattningsvis är det mindre än en fjärdedel av vinerna bland dessa exklusiva nyheter som ges så höga betyg. Vad beror denna skillnad i betygsnivåer på, och framför allt, vad får den för konsekvenser?

Jag kan förstå att vin i allmänhet är dyrare än öl; till ett vin måste allt vatten passera genom den oerhört komplexa organismen som är en vinranka. Vintillverkningsprocessen är dessutom vanligtvis betydligt längre än öltillverkningsprocessen, som ibland kan vara över på ett fåtal veckor från inmäskning till flasktappning. Det jag reagerar mer på är att alla öler i släppet ges så höga betyg. Kan släppet verkligen ha hållit så hög kvalitet? Jag betvivlar det, inte minst efter att själv ha testat samtliga nyheter i släppet. Jag hade, även om det mesta höll hög klass, inte varit lika generös med betygen, framför allt inte vad gäller Zeven (vilket jag inte tycks vara ensam om).

Min bästa gissning (eller är det en naiv förhoppning?) är att personerna bakom Livets Goda vill lyfta fram öl som något mer än en "fuldryck". Därför ges matrekommendationer för att inspirera till öl- och matkombinationer, och därför delas höga betyg ut för att visa att det släpps mycket kvalitetsöl nu för tiden. Risken, som jag ser det, är att betygen blir för höga. Det kan leda till att läsaren uppfattar betyget "94" som helt annorlunda beroende på om det gäller ett öl eller ett vin, likt två valutor som till en början är lika mycket värda men där den ena upplever en stark inflation.

Jag inser nu att delar av det här kan läsas negativt, vilket inte är min mening. Jag vill ge mycket beröm till Livets Goda, inte bara för att det är en bra vintidning, utan också för deras ändå respektfulla behandling av öl. Jag vill mest fundera kring och ifrågasätta dessa smått överdrivet generösa betyg. Jag är också nyfiken på hur ölrecensionerna uppfattas av personer som är vin- men inte ölintresserade, och som jag antar utgör den primära läsarskaran. 

Buxton Imperial Black IPA

Buxton Brewery är ett nytt engelskt bryggeri som jag ytterst nyligen stiftat lite bekantskap med. De gör, med brittiska mått mätt, oerhört moderna och vågade öler och är tydligt USA-insprierade, vilket jag nästan antar får CAMRA att gå i taket (även om jag ännu inte läst om någon öppen tvist dem emellan). Det känns även som att de flugit lite under radarn, genom att introduceras i beställningssortimentet och på vissa pubar i Sverige, men utan att dyka upp på bolagets hyllor. För en tid sedan testade jag deras imperial stout Tsar och gav den ungefär omdömet "bra för att vara engelskt". Nyligen köpte jag en flaska av deras enligt Ratebeer bästa öl, nämligen Imperial Black IPA, av en kollega som hade beställt hem en låda, och blev betydligt mer imponerad.

Färgen är mycket mörkt brun, nästan svart. Ölet är lätt grumligt och har ett medelstort, ljust beigefärgat skum. Doften är frisk och humlearomatisk, men samtidigt lätt kladdig med mycket kåda och egentligen toner av en halv barrskog. Smaken är såväl kraftfull som balanserad, tydligt bitter och fruktig men ändå rostad och bränd. Barr, kåda och grapefrukt övergår så smått i en eftersmak som framför allt är rostad och besk. En lätt alkoholton kan anas. Överlag är detta ett väldigt njutbart öl, som lyckas vara vågat och kraftfullt samtidigt som det håller balansen och inte spårar ur. Jag förstår helt klart varför det just nu rankas som världens fjärde bästa Black IPA, men förstår mindre varför det inte tycks ha fått någon "hype" ännu och fortfarande bara har ett 70-tal betyg på Ratebeer (framför allt undrar jag alltså varför jag själv inte kände till denna mycket välgjorda Black IPA innan min kollega tipsade mig...). Håll utkik efter detta öl på pubar (importör är World Beer Trading) eller på Systembolaget, där det har gått att beställa i 12-flaskorskolli men tyvärr verkar vara tillfälligt slut. Det kommer jag göra.

Tillgänglighet: Fanns nyligen i Systembolagets beställningssortiment, förhoppningsvis återkommer den inom kort. Finns säkerligen på diverse krogar runt om i Sverige.
Pris: 52,50 för 50 cl.

På vilka öler ska man dofta?

Det här är ett ämne som verkar dela ölvärlden något, vilket framför allt märks i hur öl serveras. Häller jag upp ett öl hemma brukar jag vanligtvis använda ett kupat glas och fylla det till mindre än hälften för att få gott om svängrum till mitt öl. Vi tar den sidans argument och förespråkare först.

Ett kupat glas ger drycken en relativt stor yta och samlar sedan upp flyktiga ämnen så att de koncentreras mot näsan som lämpligen finns i närheten av glasets öppning. Genom att snurra ett glas med öl med kolsyra i händer åtminstone tre saker: i) ölets yta ökar ytterligare genom att öl når upp på kanterna av glaset, ii) bubblor av koldioxid fälls ut vid glasets botten, tar sig upp till ytan och för med sig doftämnen från ölet, och iii) ett större skum bildas vilket åter ökar ölets yta mot luften. För den som riktigt vill sniffa på sitt öl är därför en kupa fylld maximalt till hälften att rekommendera. Till höger syns ett nysnurrat Orrefors Difference Porter, för övrigt ett utmärkt ölglas, fyllt med Nøgne Ø Imperial Stout. Tillverkarens egna promotionbilder för glasserien ser dock annorlunda ut. Här är porterglaset fyllt hela vägen upp så att kupans funktion totalt försvinner (åtminstone innan man druckit upp hälften). Nördnotering 1: Skummet på portern är sannolikt photoshoppat för att bli så vitt. Nördnotering 2: Jag fick höra att glaset på promotionbilden är fyllt med Mariestads Porter. Glaset rymmer drygt 50 cl, men såvitt jag vet har Mariestads Porter bara sålts i 33-centilitersflaska? Anser de alltså att man ska fylla glaset med en och en halv flaska öl?

Bilden till vänster visar en burk Alchemist Heady Topper, med texten "Drink from the can!" i versaler runtom burkens övre del. Läser man närmare på burken finner man kanske det främsta av den andra sidans argument: "The act of pouring it in a glass smells nice, but it releases the essential hop aromas that we have worked so hard to retain." För mig som kupa-förespråkare till nästan varje öl är det smått provocerande att läsa denna mening på förpackningen till världens just nu 41:a bästa öl. Inställningen återkommer på snart sagt varje pub i USA, där olika typer av pale ale (oavsett om det är en APA, IPA eller DIPA) serveras i pintglas med raka kanter, gärna fyllda så att de svämmar över lite. Dessa glas gör att ölet upplevs som lättdrucket, men ger litet eller inget utrymme för doftintryck. Själv häller jag gärna upp min Heady Topper i ett kupat glas, för det ölet har en så fantastisk doftprofil att jag verkligen inte vill gå miste om det. Jag vill helt enkelt att det ska släppa lös sina "essential hop aromas" så att de kan få spridas upp till min näsa.

Ett annat argument är kanske ännu mer av en smaksak: jag har ibland fått höra att man inte ska snurra ett glas med öl för att man släpper lös kolsyran och därmed förstör munkänslan. Då jag själv aldrig har sällat mig till sällskapet som sågar ett öl bara för att det har för lite kolsyra har jag aldrig riktigt köpt detta argument, men visst finns det en skillnad i munkänsla mellan ett orört glas nyligen upphällt öl och samma glas som snurrats och doftats på några varv. Ofta kan dock detta vara till det bättre; jag slipper gärna den ganska vassa munkänsla som många öler kan ha om de är kraftigt kolsyrade.

Det riktigt märkliga tycker jag är när man kommer till ytterst välrenommerade ölställen och får ett öl från fat upphällt i en kupa. Kupan är av någon anledning alltid fylld till bredden. För mig är det lika konstigt som om man skulle gå in på en oerhört snobbig vinbar och få ett 15-centilitersglas fyllt upp till kanten. Det skulle aldrig hända, så hur kommer det sig att pubarna envisas med att servera fyllda glas även när det gäller starka och kraftfulla ölstilar? Min bästa gissning är att det har med kundens förväntningar att göra. Många kunder skulle helt enkelt bli besvikna om de fick ett glas som inte var fullt. Jag hoppas det kommer ändring i denna fråga, för beställer jag t.ex. 25 cl kraftfullt barley wine från fat vill jag gärna ha det serverat i en stor kupa. Den enda pub jag hittills besökt som förstått detta är utmärkta Popeye i Tokyo, där bilden till höger är tagen och visar ett öl nyligen upphällt från fat. Jag väntar med spänning på att få en halvfull kupa med fatöl från exempelvis Akkurat, Oliver Twist eller Mikkeller Bar. Jag vill nämligen gärna dofta på mitt öl, nästan oavsett ölstil.

Oerbier Special Reserva - igen

Nyligen testade jag en (egenlagrad) flaska av De Dolle Oerbier Special Reserva från 2008 och blev mer eller mindre frälst. Vid mitt senaste besök på Mikkeller Bar kunde jag därför inte låta bli att beställa en flaska från 2004 för att se vad ytterligare fyra år gjorde med detta öl. Ett slags nästan-vertikal alltså, med en dryg månad emellan. 

Nu tog jag tyvärr ingen bild på ölet senast jag testade, men jag kan vittna att det yngre ölet var betydligt mörkare och inte lika rött. 2004an är, som synes, kraftigt rödaktig och relativt klar med ett litet, nästan vitt skum. I doften märks åldern tydligt, mycket tydligare än i den yngre varianten. Tydliga oxidationstoner, källare, damm, ek och lite vinäger. Som alltid är doften oerhört vinös, men inte alls med den djupa, kraftfulla fruktighet som fanns i 2008an. Även smaken är tydligt vinös, relativt fruktig och med tydliga inslag av ekfat och vinäger. Det känns dock som att oxidationen har gått för långt; i stället för en kraftig men balanserad kamp mellan maltighet och mjölksyra så har detta äldre öl nästan blivit enformigt åt mjölksyrahållet. Vad som en gång kunde beskrivas som en balanserad och annorlunda korsning mellan kvadruppel och oud bruin har nu blivit mer av en stilren (om än ovanligt stark), lagrad oud bruin. 

Slutsatsen blir helt enkelt att jag föredrar min Oerbier Special Reserva lagrad omkring fyra år, när malten och fruktigheten fortfarande har kvar sin kraft men ölet hunnit smälta ihop en aning sedan flasktappningen. Med detta sagt njöt jag dock även av den äldre varianten; det är inte ofta som "bra, lagrad oud bruin" kan anses vara ett dåligt betyg.

Tillgänglighet: Denna årgång finns, tillsammans med några färskare, på Mikkeller Bar

Pris: 150 danska kronor för 33 cl

Cantillon Jonge Lambik - eller den bästa ölrelaterade överraskningen på länge

Igår var jag i Köpenhamn för en festival på Nörrebro och tittade på vägen dit in på Ølbaren för att se vad som erbjöds. På griffeltavlan stod "Cantillon Lambik", och döm om min förvåning när bartendern berättade att detta var ett enstaka fat med jonge lambik (enligt uppgift 6-7 månader gammal) som de hade lyckats komma över. Anledningarna till min förvåning var framför allt två.

För det första är jonge lambik en ytterst sällsynt ölstil. Den förekommer nästintill aldrig utanför brysseltrakten, och även där tvingas man leta runt med ljus och lykta för att få sig ett glas av denna märkliga dryck. De enda exempel jag lyckats testa hittills är Oud Beersel (på ett litet kafé i Bryssel) och Drie Fonteinen (under öppningskvällen för Mikkeller bar). För det andra berättade Cantillonbryggaren Jean van Roy när jag besökte bryggeriet 2009 att hans lambik var mycket märklig innan den lagrats sin första vinter: trögflytande och lätt geléartad om jag förstod honom rätt, något som känns igen från Victors eminenta beskrivning av jäsprocessen för en lambik där han beskriver ett trådigt slime som utvecklas av mjölksyrabakterien Pediococcus för att sedan förbrukas senare i jäsningen av jästen Brettanomyces. Huruvida dessa problem har löst sig vid det här laget, om vissa fat är ok även i ung ålder eller om jag missförstod honom helt är en bra fråga. Är det någon annan där ute som hört om något liknande vad gäller Cantillon?

Det är till största delen de olika stegen i jäsprocessen som gör ung lambik till en såpass udda ölstil; kring 4-6 månaders ålder har Saccharomyces redan hunnit förbruka det mesta av sockret och Pediococcus och Lactobacillus börjat den jäsning som ger ölet dess karakteristiska syrlighet. Däremot har jäsningen typiskt inte nått fram till storhetstiden för Brettanomyces, denna (ö)kända jäststam som tuggar i sig mer eller mindre vad som helst och lämnar efter sig en alldeles egen ton som populärt beskrivs som "funk". Nåja, nog raljerat, det är dags att faktiskt beskriva ölet.

Vätskan är till utseendet förvånansvärt klar. Ljust bärnstensfärgad och med ett litet vitt skum som vittnar om att en viss jäsning fortfarande pågår. Doften är lätt syrlig och även lite unken. Rund och relativt mild med ett litet udda jordigt inslag som påminner om tryffel. Smaken är liknande: jordig och ganska udda med en lite mer tillbakadragen ton av tryffel, relativt lätt syra och en ton av gödselstack. Det finns en viss restsötma kvar och en lätt kittlande munkänsla från en liten mängd kolsyra. Syrligheten är mer påtaglig än jag förväntade mig, även om den givetvis inte kommer i närheten av den hos exempelvis Cantillon Gueuze. Ändå skvallrar det lite om att denna unga lambik är relativt gammal, och har hunnit utveckla en markerad syra och sannolikt klarnat något. I slutändan tycker jag detta är fullständigt fantastiskt. Få andra ölstilar lyckas vara så lättdruckna men samtidigt bjuda på en så stor repertoar av smaker och aromer. Med detta sagt föredrar jag nog ändå en äldre lambik som fått utveckla en större komplexitet, men för omväxlings skull tänker jag fortsätta dricka jonge lambik de få gånger möjligheten finns.

Pris: 45 danska kronor för 25 cl
Tillgänglighet: Tillfälligt på fat på Ølbaren. Annars hittas den nog enklast (med lite tur) på någon av Moeder Lambics två barer i Bryssel.

Russian River Brewing Company

Ett av de där bryggerierna som tycks göra allting rätt enligt mig är Russian River. På sin nuvarande bryggeripub i Santa Rosa, mitt i vinparadiset Sonoma County, har man producerat öl sedan 2004, men bryggeriets historia går tillbaka till 1997 då vintillverkaren Korbel Champagne Cellars bestämde sig för att ge sig in i ölbranschen. Vinnie Cilurzo anlitades som bryggare. Bryggeriet jobbade på några år, men under tidigt 2000-tal började saker hända. 2003 köpte Vinnie och hans fru Natalie bryggeriet. Samma år skapades flaggskeppet Pliny the Elder, och året därpå flyttade man in i den nuvarande bryggeripuben i centrala Santa Rosa. 2008 öppnades dock ett nytt bryggeri bara någon kilometer därifrån, vilket gjorde att kapaciteten kunde trefaldigas. Bryggeripuben finns dock kvar, och fortfarande bryggs vissa av ölerna här. Bakom baren finns bland annat ett stort fönster genom vilket besökare kan se såväl ekfaten där flera av de belgiska ölerna lagras som ett kar där Beatification blandas för att fånga upp jäst och bakteriekulturer från andra brygder för att sätta igång en "spontan" jäsning.

Bryggeripuben idag är ett stort och mycket populärt ställe. Det är en pub som tycks vara lokalbefolkningens favorit och som även mitt på dagen en onsdag är välbefolkad och livlig, men knappast en pub där man kan få  sig en lugn pratstund med bryggaren. Även om en pratstund med bryggaren hade varit roligt, så sörjer man inte länge när man i stället kan beställa en flight med 18 av bryggeriets öler, av vilka 8 endast finns på fat. Russian River är experter på två saker: de kan få fram en humleprofil som nästan ingen annan lyckas matcha, och de kan göra balanserade men kraftfulla sura, ekfatslagrade öler som når upp i toppen av sin kategori. Just därför var det roligt att för första gången få testa Russian River Porter; en robust porter på 5,75% som är len och stiltypisk men ändå kraftfull och bestämd. Det är inte ett öl jag i normala fall skulle skriva någon hyllning till, men när det just kommer från ett bryggeri som kanske är bäst i världen på välhumlade ljusa ales och på den nya världens sura öler blir det plötsligt helt fantastiskt. Mitt besök på Russian River lämnade mig med två huvudsakliga slutsatser: den ena är att även om allt håller hög klass så är deras bästa öler de som faktiskt flasktappas, och den andra är att Vinnie och hans medhjälpare har ett mycket brett kunnande som, vid sidan av de öler som gjort dem kända, kan framställa en så bra, stilren porter.

Russian River-flight med den belgiska halvan av ölmenyn. Självklart tog jag även en flight av den amerikanska halvan, men ville inte beställa in 18 smakprover från fat på en gång av (berättigad) rädsla att de skulle hinna tappa i kolsyra.

Tyvärr är Russian River ett bryggeri som aldrig exporterat något till Europa. Å ena sidan är detta oerhört synd eftersom det gör det både dyrt och krångligt att komma över deras öler, men å andra sidan kanske vi inte ska klaga med tanke på att deras öl bara distribueras till en handfull stater i USA (västkusten, Colorado och Pennsylvania, då främst Philadelphia). Jag kan ändå inte sluta hoppas på att exempelvis Drikkeriget ska lyckas få över deras öl hit till Skandinavien. Svårtillgängligheten gör det dock lite extra speciellt när man väl får tag på några flaskor. Nyligen testades några av deras humlestinna öler här hemma, nämligen deras nya single hop-APA Row 2, Hill 56, samt deras IPA Blind Pig och DIPA Pliny the Elder.

 Row 2, Hill 56 är det första ölet i en serie som bryggeriet gör tillsammans med några av deras humleproducenter. Detta tycks också vara något som utmärker Russian River, att de har en mycket nära relation till sina råvaruleverantörer, då främst humleodlare och vinmakare från vilka de köper vinfat. Row 2, Hill 56 har undertiteln "The Story of Simcoe", och är en hyllning till några familjeägda humlefarmar kring Yakima, Washington, där humlesorten simcoe utvecklades för inte alls särskilt länge sedan. Ölet har fått mycket bra kritik på ratebeer, men jag själv förstår tyvärr inte riktigt charmen med detta öl, vilket mest beror på dess enligt mig ganska störande ton av urin. Däremot ser jag mycket fram emot framtida öler i samma serie. För mig känns det lite som att det blir den ultimata single hop-serien om den bryggs av Russian River.

 

Blind Pig är en annan historia. Här har vi en av mina absoluta favoriter när det kommer till IPA, och ett öl jag drack flera gånger under mitt besök i San Francisco. Ölet tycks dock tappa fort, trots att flaskan är (med svenska mått mätt) blygsamma två månader gammal tycker jag att den saknar den riktiga humlefräschör som man får när man dricker den riktigt färsk. Då står sig storebror Pliny the Elder bättre. Här finns mer av en maltbas som håller uppe ölet lite längre och gör att det fortfarande smakar fantastiskt. Jag har testat dessa två med någorlunda kort mellanrum vid ett par tillfällen tidigare, och nog alltid tyckt att Blind Pig varit mer välgjord, men då har de nog varit färskare än två månader.

Som slutnotering vill jag ge en liten hyllning till Happy Hops. Jag drack det ölet först på en provning i SF, sedan på bryggeriet, och någon vecka senare hemma från en growler jag köpte med mig hem. Ölet kallas för blonde/golden ale, men är enligt bryggeriet någon hybrid mellan blonde ale, pale ale och IPA. Det är friskt och lättdrucket men med en så fantastiskt blommig och fruktig humleprofil att man inte kan göra annat än att luta sig tillbaka och njuta. En känsla som nog får avsluta detta inlägg, eftersom det är en mycket bra sammanfattning av hela bryggeriet. Njutning.

Bourbon County Stout 2008 och 2011

Det förra inlägget innehöll ett smärre raljerande kring Goose Island Bourbon County Stout, det kanske mest trendskapande ölet i den moderna fatlagringsrevolutionen. Häromdagen testades ölet i en vertikal - eller, vertikal kanske är fel ord eftersom receptet ändrats mellan årgångarna. Exempelvis innehåller 2011 års version 14,5% alkohol, där 2008:an "endast" ligger på 13%.

Som synes från denna alltför medelmåttiga bild är ölerna närmast identiska till utseendet: svart, tjock, kladdig vätska med ett ytterst sparsamt, mörkt beigefärgat skum. Doften skiljer sig däremot en del. När 2011:an är lätt spritig och med en närmast brutal släng av bourbon, dill och ek, så är den äldre betydligt rundare; nästan tillbakadragen och mild med toner som drar åt russin och portvin. Båda har en kraftfull maltbas som ger fina, runda toner av kakao. Den färska har också en antydan till en störande ton av gurka.

I smaken skiljer de sig inte fullt så mycket. 2011:an domineras av bourbon, är lätt spritig och med en del dill och kakao. Detta övergår i en betydligt mjukare eftersmak, där kakaon hänger med och får sällskap av en trevlig vaniljton. Det äldre ölet är också aningen spritigt; det har kraftiga toner av bourbon, ek och dill men även några lätt vinösa toner börjar träda fram. Dock tycker jag lite att bourbon och starkvin inte riktigt hör ihop, de skär sig en aning och gör att denna äldre flaska faktiskt inte imponerar så mycket på mig som jag hade väntat mig.

Slutsatsen blir för mig ganska oväntad: jag har en (liten) preferens för den färskare flaskan. En färsk Bourbon County Stout är en bomb av bourbon med en riktigt kraftig imperial stout bakom, och jag tror nog att det är så det här ölet är menat att vara. Jag är dock nyfiken på andra ölnördars erfarenheter av lagrade bourbon-stouter (i relation till lagrad imperial stout överlag, eftersom jag vet att detta är ett ämne som klyver ölvärlden en aning).

Pris: 60 kronor för 2008:an när den köptes, okänt pris för 2011:an.
Tillgänglighet: 2008:an köptes på systembolaget i december 2008. 2011:an fick jag som bonus i ett byte, men den kan förmodligen hittas i Danmark någonstans.