fredag 30 november 2012

Belgofil kväll

Nyligen samlades en skara människor hemma hos mig för en kväll i Belgisk anda. På schemat stod framför allt moules frites och lambik. Blåmusslorna tillreddes på två olika sätt.



Fräs ett par hackade supersolo-vitlökar och omkring 200 g hackade schalottenlökar tillsammans med några rejäla kvistar färsk timjan och lite hackad persilja i olja i två stora kastruller eller grytor tills löken blivit mjuk. Tillsätt 2 kg musslor till varje kastrull och rör runt någon halvminut. Häll en halvflaska vitt vin i den ena och en halvflaska gueuze (vi använde Drie Fonteinen Oude Geuze) i den andra. Häll i en deciliter mjölk och en deciliter grädde i varje. Sätt på lock och låt koka upp. Låt koka i en minut och det är klart. Servera med pommes frites och en god hemgjord majonnäs.

Lite till min förvåning så gick de ölkokta musslorna åt betydligt snabbare, trots att vi inte bara var ölnördar i sällskapet. Alla var dock överens om att varken ölets eller vinets karaktär lyste igenom särskilt tydligt i rätten. Jag tyckte ändå att de gueuze-kokta musslorna fick en rundare och trevligare smak i allmänhet, och kan helt klart rekommendera det.

Ölen då? Jo, vi radade upp ett gäng flaskor bra spontanjäst öl. Jag tycker att oblandad lambik är en fantastisk måltidsdryck, men tyvärr är det ju ganska svårt att få tag på utanför Brysseltrakten. De Cam Oude Lambiek är dock då och då tillgänglig i Köpenhamn och fick utgöra en av kvällens drycker, men som bilden visar så dracks det en del annat också (även ett par amerikanare fick hänga med).



Till efterrätt gjorde jag något annat Belgien-inspirerat och något jag testat på förut: Chokladsufflé med kriek-sorbet. Detta är mycket enkelt att slänga ihop och fantastiskt gott. Chokladsufflé finns det massor av recept på i kokböcker och på internet. Vad man bör tänka på är dels att kvalitén på chokladen alltid kommer återspeglas i slutresultatet, och dels att inte ta ut sufflén för tidigt ur ugnen, eftersom den då inte har hunnit "stelna" på utsidan utan lätt sjunker ihop. Jag gjorde krieksorbeten på Lindemans Kriek Cuvée René, främst av två anledningar: dels har den en kraftfull och naturlig men inte överdriven körsbärssmak, och dels hade jag en flaska som jag inte kände någon större ångest över att bli av med.

Krieksorbet är fantastiskt enkelt om man har en glassmaskin. Blanda 1 del sockerlag med 2 delar kriek (viktmässigt). Gör sockerlagen genom att blanda 2 delar vatten med 3 delar socker. Koka upp och rör om lätt tills allt socker löst sig. Låt svalna och blanda sedan med kriek. Frys in i glassmaskin. Glass- och sorbetrecept går förstås att experimentera med till stor grad, men tänk på att både socker- och alkoholhalten influerar blandningens fryspunkt och därmed konsistensen på din glass/sorbet.

söndag 18 november 2012

Hong Kong - öst möter väst, men hur är det med ölen?

Nästa anhalt på min nyligen avslutade resa blev Hong Kong. Denna oerhört mångkulturella stad med sin brittisk-kinesiska karaktär är på många sätt väldigt häftig. Subtropiskt klimat med något så exotiskt som stadsnära regnskog, tillsammans med en häftig skyline som innehåller runt 200 byggnader över 150 meter och toppas av världens femte högsta hus International Commerce Centre med 484 meter. Supermodern på många vis med bra infrastruktur, ett otal elektronikvaruhus men samtidigt charmigt asiatisk med marknadsgator, saluhallar och ett stort utbud av mestadels kinesiska restauranger, men också med inslag från de flesta av världens kök.

På det hela taget finns det många anledningar att åka till Hong Kong, men jag kan lova att ölen inte är en av dem. I butik finns några tyskar på burk och, om du har verklig tur, Chimay eller Guinness Foreign Extra Stout (som jag ändå vill hävda är ett klart drickbart öl). Det finns dock en pubkultur som är väsentligt mer utbredd än i exempelvis Beijing, vilket känns naturligt på grund av stadens brittiskinfluerade historia. Flera av dessa pubar har ett utbud där man helt klart kan dricka gott öl, men jag tycker det är lite synd när de enda vettiga öler som serveras är importer. Jag gick därför på jakt efter välgjort lokalt Hong Kong-öl och styrde mot The Globe, som är regionens klart bästa pub om man får tro Ratebeer. Puben serverar mat och öl med tydlig engelsk prägel.



The Globe är egentligen de enda som serverar öl från Typhoon Brewery, ett Hong Kong-baserat mikrobryggeri som startats som sidoprojekt av en pilot och under ett par år fokuserat på real ale i den brittiska skolan. Tillsammans med Hong Kong Brewery (som jag tyvärr inte hittade något från) utgör han Hong Kongs mikrobryggeriscen. Det krävdes faktiskt två besök på The Globe innan jag fick chansen att testa något från Typhoon; första gången fanns inget därifrån. Den andra gången kunde jag få mig ett glas Eastern Lightning, vilket är en bitter på 5%. Handpumpad och, som sig bör, relativt ljummen och ytterst sparsamt kolsyrad. Balanserad och lättdrucken men med en ganska rejält tilltagen beska. Humlearomen är brittisk men med tydligt moderna influenser. Bryggaren har nog inte snålat på sin East Kent Goldings. Fruktig med citrusskal, kanske främst pomerans, och smörkola. Välgjort och gott!

Flaskölslistan har en hel del trevliga importer, med mycket engelskt men även med ett "standardsortiment" av belgare och en och annan amerikan, inklusive några HeBrew-öler som man ju sällan ser här hemma. Lägg till några japaner, australiensare och annat "lokalt", och du får en lista som åtminstone skulle ta 5-6 besök att bli trött på. Saknas gör en riktig lambok, tyvärr verkar det bara vara Lindemans toksötade fruktöler som tagit sig ända hit bort. Priserna ligger lite, men inte så mycket, lägre än på liknande pubar i Sverige.

Överlag är Hong Kong en väldigt tråkig stad när det kommer till öl, eftersom man måste leta rätt på stans bästa pub och göra två besök där för att få testa ett enda vettigt lokalt öl. Precis som på Great Leap i Beijing kan också nämnas att västerlänningarna var koncentrerade på The Globe.

lördag 10 november 2012

Great Leap Brewing

Jag befann mig tills i förmiddags i Beijing och tänkte försöka ge en bild av ölscenen i denna stad med drygt dubbelt så många invånare som Sverige.

Det dricks Tsingtao, och kanske hellre, Yanjing, med fördel då den lättare varianten på 2,8% (även om jag bestämt vill minnas att 8-gradersvarianten var märkt ">= 3.1%"). Nu är Beijing en oerhört delad stad, med ett enormt spann av ekonomiska förutsättningar för olika människor, och detta avspeglar sig även på ölscenen. Går man in i en matvarubutik i någon av de lite dyrare delarna av staden så finner man öl som Chimay, Guinness och ett gäng tyskar, förstås till betydligt högre priser än de inhemska ölerna.

En sökning på Ratebeer tog mig till några mer specialiserade ställen, för att finna att de flesta av dessa faktiskt enbart serverade importerat öl. Ett par ställen med klart godkänt sortiment av belgare kunde hittas. Enligt Ratebeer finns även några bryggeripubar som är startade i tysk Brauhaus-stil och som, i bästa fall, kan reproducera de vanligaste tyska ölstilerna någorlunda väl. Detta var jag inte särskilt intresserad av, så jag styrde mot vad som verkar vara en väldigt en väldigt ensam ölnörds-oas i Beijings torra öl-öken: Great Leap Brewing. Föga förvånande ska det till en emigrerad amerikan för att få någon ordning på ölkulturen.

Great Leap Brewing är en liten bryggeripub gömd i en labyrint av smala gränder strax norr om centrum i Beijing. Man äntrar en innergård med tak och plastgardiner, prydd av ett antal bord och uppvärmd av infravärmare. På andra sidan innergården kan man gå in i själva puben, och finner en bardisk med två barstolar, en griffeltavla med 15 fatöl, samt ett bord med två soffor där gissningsvis ungefär sex personer får plats. Det är med andra ord utomhus som gäller för de flesta kunder, något som funkade helt ok trots att temperaturen nog kröp ner en bit under 10 grader den kvällen.

En flight med runt 15 cl vardera av 4 öl kostar ungefär 55 kronor, men då måste man välja ett öl från varje priskategori (jag lyckades dock övertala bartendern om att ge mig en flight med godtyckliga öler till ett lite dyrare pris). Amerikanska pints kostar mellan 45 och 65 kronor. Jag hann med att testa 12 av bryggeriets 14 öler (den 15:e kranen var en gästkran som för närvarande huserade ett öl från Boxing Cat). Här följer några korta smaknoteringar:


Från vänster till höger:
Pale Ale No. 6 - Sötfruktig med balanserad maltighet och lite vingummi. Nästan en liten ton av ris. Lite ananas. Slinker ner väldigt lätt.
Cinnamon Rock Ale - Mycket parfymatisk med doftljus i mängder. Kryddig med en ton av lavendel. Mycket märklig, men slinker ner den också.
Little General IPA - Tycks vara något av bryggeriets flaggskepp, och jag förstår varför. Fruktig och söt med liknande maltbas som Pale Ale No. 6, fast mer. Dessutom ett rejält bett av fräsch humle, som lägger till tallbarr, mandarin och en enligt mig inte alls störande antydan till tvål. Detta är riktigt bra.
Hop God 120 - Tydligt söt med mycket gelégodis. Viss parymatisk ton och en ganska rejäl fruktighet, men utan så mycket bett från humlen som i Little General. Ändå en okej "godis-DIPA", om det nu är en stil.


East City Porter - Relativt ljust brunt, mycket grumligt öl. Ser inte direkt ut som en porter. Doften är sprängfylld av katrinplommon. Smaken är mycket söt och helt utan någon rostad ton. Fokus ligger på katrinplommon, med några gästspel av torkade aprikoser och russin. Utanför stiltypsdefinitioner är detta som bäst "intressant", men efter stil är det totalt värdelöst.
Honey Ma - Örtig och kryddig. Toner som påminner om pors, rosmarin och salvia, samt en del honung. Söt, lättdrucken och helt ok, även om stilen knappast är min favorit. (Notering i efterhand: Detta öl är bryggt med szechuanpeppar, vilket kan förklara den blommiga kryddigheten.)
The Prosperer - Aceton. Denna ton dominerar nästan helt och är inte alls angenäm. Det enda som minner om ett öl är en liten antydan till efterbeska. Jag har ingen aning om vad som har gått fel här, men detta är mer eller mindre odrickbart.
Negrito Generalissimo - Likt "portern" är denna black IPA relativt ljust brun och ganska grumlig. Ölet är däremot betydligt mer välgjort - fruktigt och friskt, om än med en maltbas som snarast hör hemma i en brown ale. Den vid det här laget välkända söta, godisaktiga fruktigheten återkommer också. Skulle vara en helt ok India Brown Ale!


Heaven in Earth Kölsch - Mycket säd, som majs och lätt puffat ris. Väldigt lätt öl, men välgjort och utan fel. Slinker ner.
Iron Buddha Blonde - Sötfruktig med torkad frukt, främst aprikoser. Lätt efterbeska. Helt ok.
Aggressor - Örtig och lätt besk med en markerad sötma. Tydligt maltig och med en antydan till lakrits.
Mocha Stout - Snyggt rostat stout med fin kaffesmak. Påtaglig, men inte överdriven syrlighet. Välgjord och mycket trevlig, och visar att bryggeriet faktiskt kan brygga "mörkt" öl.

Överlag ett helt ok mikrobryggeri, vilket är kul för en ölscen som den i Beijing. Å andra sidan tror jag att ölrevolutionen i Kina är en bra bit bort: andelen västerlänningar man ser går från 0% (i utkanten av staden) via 5% (vid stora turistattraktioner i centrum) till uppåt 75% (på Great Leap Brewing). Jag tyckte dock att det nästan var lite skönt, inte minst eftersom det innebar att det faktiskt fanns folk som pratade engelska där.