söndag 26 augusti 2012

Russian River Brewing Company

Ett av de där bryggerierna som tycks göra allting rätt enligt mig är Russian River. På sin nuvarande bryggeripub i Santa Rosa, mitt i vinparadiset Sonoma County, har man producerat öl sedan 2004, men bryggeriets historia går tillbaka till 1997 då vintillverkaren Korbel Champagne Cellars bestämde sig för att ge sig in i ölbranschen. Vinnie Cilurzo anlitades som bryggare. Bryggeriet jobbade på några år, men under tidigt 2000-tal började saker hända. 2003 köpte Vinnie och hans fru Natalie bryggeriet. Samma år skapades flaggskeppet Pliny the Elder, och året därpå flyttade man in i den nuvarande bryggeripuben i centrala Santa Rosa. 2008 öppnades dock ett nytt bryggeri bara någon kilometer därifrån, vilket gjorde att kapaciteten kunde trefaldigas. Bryggeripuben finns dock kvar, och fortfarande bryggs vissa av ölerna här. Bakom baren finns bland annat ett stort fönster genom vilket besökare kan se såväl ekfaten där flera av de belgiska ölerna lagras som ett kar där Beatification blandas för att fånga upp jäst och bakteriekulturer från andra brygder för att sätta igång en "spontan" jäsning.

Bryggeripuben idag är ett stort och mycket populärt ställe. Det är en pub som tycks vara lokalbefolkningens favorit och som även mitt på dagen en onsdag är välbefolkad och livlig, men knappast en pub där man kan få  sig en lugn pratstund med bryggaren. Även om en pratstund med bryggaren hade varit roligt, så sörjer man inte länge när man i stället kan beställa en flight med 18 av bryggeriets öler, av vilka 8 endast finns på fat. Russian River är experter på två saker: de kan få fram en humleprofil som nästan ingen annan lyckas matcha, och de kan göra balanserade men kraftfulla sura, ekfatslagrade öler som når upp i toppen av sin kategori. Just därför var det roligt att för första gången få testa Russian River Porter; en robust porter på 5,75% som är len och stiltypisk men ändå kraftfull och bestämd. Det är inte ett öl jag i normala fall skulle skriva någon hyllning till, men när det just kommer från ett bryggeri som kanske är bäst i världen på välhumlade ljusa ales och på den nya världens sura öler blir det plötsligt helt fantastiskt. Mitt besök på Russian River lämnade mig med två huvudsakliga slutsatser: den ena är att även om allt håller hög klass så är deras bästa öler de som faktiskt flasktappas, och den andra är att Vinnie och hans medhjälpare har ett mycket brett kunnande som, vid sidan av de öler som gjort dem kända, kan framställa en så bra, stilren porter.
Russian River-flight med den belgiska halvan av ölmenyn. Självklart tog jag även en flight av den amerikanska halvan, men ville inte beställa in 18 smakprover från fat på en gång av (berättigad) rädsla att de skulle hinna tappa i kolsyra.

Tyvärr är Russian River ett bryggeri som aldrig exporterat något till Europa. Å ena sidan är detta oerhört synd eftersom det gör det både dyrt och krångligt att komma över deras öler, men å andra sidan kanske vi inte ska klaga med tanke på att deras öl bara distribueras till en handfull stater i USA (västkusten, Colorado och Pennsylvania, då främst Philadelphia). Jag kan ändå inte sluta hoppas på att exempelvis Drikkeriget ska lyckas få över deras öl hit till Skandinavien. Svårtillgängligheten gör det dock lite extra speciellt när man väl får tag på några flaskor. Nyligen testades några av deras humlestinna öler här hemma, nämligen deras nya single hop-APA Row 2, Hill 56, samt deras IPA Blind Pig och DIPA Pliny the Elder.

 Row 2, Hill 56 är det första ölet i en serie som bryggeriet gör tillsammans med några av deras humleproducenter. Detta tycks också vara något som utmärker Russian River, att de har en mycket nära relation till sina råvaruleverantörer, då främst humleodlare och vinmakare från vilka de köper vinfat. Row 2, Hill 56 har undertiteln "The Story of Simcoe", och är en hyllning till några familjeägda humlefarmar kring Yakima, Washington, där humlesorten simcoe utvecklades för inte alls särskilt länge sedan. Ölet har fått mycket bra kritik på ratebeer, men jag själv förstår tyvärr inte riktigt charmen med detta öl, vilket mest beror på dess enligt mig ganska störande ton av urin. Däremot ser jag mycket fram emot framtida öler i samma serie. För mig känns det lite som att det blir den ultimata single hop-serien om den bryggs av Russian River.




Blind Pig är en annan historia. Här har vi en av mina absoluta favoriter när det kommer till IPA, och ett öl jag drack flera gånger under mitt besök i San Francisco. Ölet tycks dock tappa fort, trots att flaskan är (med svenska mått mätt) blygsamma två månader gammal tycker jag att den saknar den riktiga humlefräschör som man får när man dricker den riktigt färsk. Då står sig storebror Pliny the Elder bättre. Här finns mer av en maltbas som håller uppe ölet lite längre och gör att det fortfarande smakar fantastiskt. Jag har testat dessa två med någorlunda kort mellanrum vid ett par tillfällen tidigare, och nog alltid tyckt att Blind Pig varit mer välgjord, men då har de nog varit färskare än två månader.

Som slutnotering vill jag ge en liten hyllning till Happy Hops. Jag drack det ölet först på en provning i SF, sedan på bryggeriet, och någon vecka senare hemma från en growler jag köpte med mig hem. Ölet kallas för blonde/golden ale, men är enligt bryggeriet någon hybrid mellan blonde ale, pale ale och IPA. Det är friskt och lättdrucket men med en så fantastiskt blommig och fruktig humleprofil att man inte kan göra annat än att luta sig tillbaka och njuta. En känsla som nog får avsluta detta inlägg, eftersom det är en mycket bra sammanfattning av hela bryggeriet. Njutning.

torsdag 16 augusti 2012

Bourbon County Stout 2008 och 2011

Det förra inlägget innehöll ett smärre raljerande kring Goose Island Bourbon County Stout, det kanske mest trendskapande ölet i den moderna fatlagringsrevolutionen. Häromdagen testades ölet i en vertikal - eller, vertikal kanske är fel ord eftersom receptet ändrats mellan årgångarna. Exempelvis innehåller 2011 års version 14,5% alkohol, där 2008:an "endast" ligger på 13%.
Som synes från denna alltför medelmåttiga bild är ölerna närmast identiska till utseendet: svart, tjock, kladdig vätska med ett ytterst sparsamt, mörkt beigefärgat skum. Doften skiljer sig däremot en del. När 2011:an är lätt spritig och med en närmast brutal släng av bourbon, dill och ek, så är den äldre betydligt rundare; nästan tillbakadragen och mild med toner som drar åt russin och portvin. Båda har en kraftfull maltbas som ger fina, runda toner av kakao. Den färska har också en antydan till en störande ton av gurka.

I smaken skiljer de sig inte fullt så mycket. 2011:an domineras av bourbon, är lätt spritig och med en del dill och kakao. Detta övergår i en betydligt mjukare eftersmak, där kakaon hänger med och får sällskap av en trevlig vaniljton. Det äldre ölet är också aningen spritigt; det har kraftiga toner av bourbon, ek och dill men även några lätt vinösa toner börjar träda fram. Dock tycker jag lite att bourbon och starkvin inte riktigt hör ihop, de skär sig en aning och gör att denna äldre flaska faktiskt inte imponerar så mycket på mig som jag hade väntat mig.

Slutsatsen blir för mig ganska oväntad: jag har en (liten) preferens för den färskare flaskan. En färsk Bourbon County Stout är en bomb av bourbon med en riktigt kraftig imperial stout bakom, och jag tror nog att det är så det här ölet är menat att vara. Jag är dock nyfiken på andra ölnördars erfarenheter av lagrade bourbon-stouter (i relation till lagrad imperial stout överlag, eftersom jag vet att detta är ett ämne som klyver ölvärlden en aning).

Pris: 60 kronor för 2008:an när den köptes, okänt pris för 2011:an.
Tillgänglighet: 2008:an köptes på systembolaget i december 2008. 2011:an fick jag som bonus i ett byte, men den kan förmodligen hittas i Danmark någonstans.

söndag 12 augusti 2012

Fatlagring av öl - introduktion och historia


Tanken med detta inlägg var från början att skriva en kort introduktion till fatlagrat öl för att sedan gå vidare med recensioner av några intressanta exempel. Efter ett tag insåg jag dock att introduktionen blev på tok för lång, så den får bli ett separat inlägg. Detta inlägg är början på en serie som kommer fortsätta med ett antal recensioner kopplade till samma tema.

Att lagra öl på träfat, företrädesvis sådana som tidigare lagrat någon sprit eller något vin, var en trend som exploderade i ölvärlden för några år sedan. Man skulle kunna säga att stafettpinnen har lämnats övertill andra trender, men detta betyder inte att mängden fatlagrat ölblivit mindre, eller kanske inte ens att den slutat öka. Jag tror däremot att fatlagrat öl gått från en nymodighet till något som tas för givet; idag verkar snart sagt varje imperial stout finnas i minst en fatlagrad version. Varifrån kommer då denna trend?

I det ibland oerhört märkliga landet Sverige är Innis & Gunn extremt populärt. Innis & Gunn berättar stolt historien om hur de kom på att man kunde fatlagra öl; myten säger att en whiskymakare ville lagra en whisky på ett fat som tidigare innehållit öl. Därför bryggdes ett öl för detta ändamål och lagrades på fat. Myten säger också att ölet sedan smakade fantastiskt.

Personerna bakom Innis & Gunn är onekligen skickliga i ett avseende: marknadsföring. De har lyckats knåpa ihop en historia och koppla samman den med ett i de flesta avseenden mediokert öl och fått det att bli en storsäljare. De har lyckats sprida sin myt om att deras öl var en revolutionär upptäckt om att öl kunde lagras på träfat. Detta är givetvis skitsnack, rent ut sagt. Öl har lagrats på träfat så länge öl har lagrats, helt enkelt för att det fanns en tid då träfat var den primära behållaren för att ha vätska i. Något som ibland glöms bort när man talar om andra historier, såsom den om den engelska pale ale som fick en ökad humledos och alkoholstyrka för att klara resan till Indien och därför kallades India Pale Ale, eller historien om en extra stark stout som fraktades till det ryska tsardömet och därför kallades Imperial Stout, är att dessa med största sannolikhet fraktades på träfat. Om det ligger sanning i historien om imperial stout, kan vi alltså anta att världens första imperial stout var fatlagrad.

Sedan 1800-talet har ölkulturen revolutionerats mer än en gång. Träfaten försvann från de flesta öltyper eftersom det är billigare och säkrare att förvara ölet i flaskor, burkar eller ståltankar. Jäststammar kunde isoleras och bryggarna kunde få en större kontroll över bryggprocessen. En ölstil höll dock kvar vid sitt gamla arv, och blev nästan utrotad på grund av det: lambik. Ett sant spontanjäst öl (kort introduktion till begreppet spontanjäst öl finns här) som alltid lagras en lång period på träfat. Ytterligare ett tecken alltså på att Innis & Gunn, som grundades så sent som 2003, knappast var först med idén om att lagra öl på träfat.

Den "moderna" revolutionen om fatlagrat öl, den som ledde till en explosion i antalet fatlagrade öl för omkring fem år sedan, startade förmodligen under 1990-talets amerikanska mikrobryggerirevolution. Som så mycket annat i utveckligen av öl under de senaste decennierna så låg amerikanerna i framkant när det gällde att börja experimentera med fatlagrat öl, och den kanske främsta pionjären var Greg Hall, som tills nyligen var bryggmästare på Goose Island. Goose Island var på den tiden en liten bryggeripub i Chicago, men har idag växt tillett av USAs största mikrobryggerier och dessutom blivit uppköpta av världens största bryggerikoncern AB InBev. Här finns det källor som säger emot varandra lite, men det tycks troligt att Greg Hall redan 1992 bestämde sig för att göra en fatlagrad Imperial Stout, för att fira bryggeriets tusende batch öl. En kraftfull Imperial Stout på 11% lagrades under 100 dagar på fat som innehållit 4-årig bourbon (Jim Beam) och fick namnet Bourbon County Stout. 1995 skickades ölet in till att tävla i kategorin Strong Ale (på den tiden fanns 37 stycken kategorier att tävla i, men ingen för Imperial Stout) på Great American Beer Festival, men diskvalificerades för att det inte passade in i någon känd ölstil. Bourbon County Stout fick dock en "honorable mention", och trenden med bourbonfatlagrad Imperial Stout hade börjat på allvar. Under lång tid bryggdes dock ölet i liten skala och det var inte förrän 2005 som det flasktappades och distribuerades till andra områden (ett fåtal flaskor lär ha sålts på bryggeripuben redan 2003). Året efter mer än dubblerades volymen och man bytte även till fat som innehållit 12-16-årig Heaven Hill. Sedan dess har produktionsvolymen fortsatt öka och nådde 10.000 lådor (vilket torde vara ungefär 850 hl) år 2008. På sistone har flera specialversioner släppts, där Rare Bourbon County Stout, som lagrats två år på fat som innehållit 23-årig Pappy van Winkle, blivit en mycket eftertraktad raritet inom ölvärlden sedan den släpptes 2010.

En annan som bidragit starkt till den explosionsartade utvecklingen av fatlagrat öl är Samuel Adams bryggmästare Jim Koch som under tidigt 1990-tal lagrade sitt första extrema öl på Jack Danielsfat, något som 1994 släpptes ut på marknaden som (den lätt ökända) Triple Bock. Sist men inte minst brukar även Todd Ashman nämnas i dessa sammanhang. Todd var bryggmästare på Flossmoor Station under 1990-talet, och lär tidigt ha börjat experimentera med bourbonfatlagrad stout. Det var dock inte förrän 1999 som hans Imperial Eclipse Stout kom ut på marknaden. Todd Ashman har nu lämnat Flossmoor Station men fortsätter brygga sin Imperial Eclipse Stout på sitt eget bryggeri FiftyFifty i Kalifornien och fortsätter vara pionjär inom fatlagring. Detta märks av att FiftyFifty Imperial Eclipse Stout i skrivande stund har släppts i inte mindre än 11 olika fatlagringar. Denna serie är ett av många tecken på att trenden med att fatlagra öl, kanske framför allt stout, har övergått i en väletablerad del av ölmarknaden.

söndag 5 augusti 2012

Westbrook Lichtenhainer Weisse


Efter föregående inläggs genomgång av några gamla obskyra tyska ölstilar är det så dags att prova ett exempel från den nya världen, faktiskt det exempel som fick mig att skriva det förra inlägget. Utmärkta bryggeriet Westbrook, som åtminstone vi i södra Sverige har fått förmånen att bekanta oss med det senaste halvåret, har gjort en tolkning av en Lichtenhainer.

Ölet har en halmgul färg med ett från början enormt, vitt skum, som dock lägger sig totalt likt skummet på en champagne. Vätskan är grumlig med många små, små bubblor som söker sig upp mot ytan. Doften är fylld av bränt trä och charkuterier. Rökmalten är, liksom den som ligger bakom de traditionella tyska rökölerna från Bamberg, rökt över bokspån, vilket ger den typiska charkuteri-doften. Ändå känns doften oerhört fräsch, den har toner av citrus och kanske anas mjölksyran också i viss utsträckning. Smaken är frisk och citrusbetonad med en rökighet och en mjölksyra som leker lite med varandra, vrider sig runt varandra i munnen och lyckas mot förmodan komplettera varandra. Till en början upplevs ölet som konstigt, men efter en stund smälter det ihop och man inser dess storhet. Den låga alkoholhalten, lätta kroppen och friska syrligheten gör detta till ett mycket lättdrucket öl, det är en törstsläckare som funkar utmärkt ute i solstolen men också ett smakrikt öl som passar perfekt ihop med en tallrik charkuterier. Munkänslan är också ganska speciell; frisk och porlande med mycket små bubblor likt en champagne.

Detta är tredje gången jag dricker det här ölet och det växer på mig varje gång. Det är kanske inte ett öl jag skulle byta till mig eller betala stora mängder pengar för, men det är ett fantastiskt bra öl på många sätt. Jag minns faktiskt inte när jag senast hyllade ett öl med en alkoholhalt under 4,5% så här mycket. Dessutom är det ett öl i en unik stil som ytterst få har testat, vilket ger det en lite speciell känsla.

Eftersom jag inte fått chansen att testa andra öler ur den här stilen är det svårt att säga något om dess autencitet. Av vad jag läst att döma är den dock inte långt ifrån, kanske var originalölet lite lättare i smak och alkoholhalt, men detta är på intet sätt en over-the-top tolkning som ofta kan komma från amerikanska bryggerier. Ett typexempel på detta är väl Grand Teton Snarling Badger, som ska vara en Berliner Weisse... på 7,5%. Och nej, den är inte värd att testa. Lägg i stället pengarna på fräscha, syrliga, lätta tolkningar av dessa stilar.

Pris: ungefär 75 danska kronor för 65 cl
Tillgänglighet: Fanns tills nyligen på Ølbutikken, men verkar vara slut där. Kanske går den att hitta i andra butiker i Köpenhamn?

onsdag 1 augusti 2012

Bortglömd tysk ölkultur på väg tillbaka?

Varning för alldeles för långt inlägg - jag ville skriva en rad om trenden att brygga gamla obskyra tyska ölstilar, men drev iväg lite och det hela blev lite längre än jag tänkt mig.

Tyskland är ett märkligt ölland i många avseenden. Tyskarna är de som dricker näst mest öl per capita i världen (enligt statistik från 2010). Landet har i runda slängar 1300 bryggerier, vilket som en jämförelse hade placerat dem på nionde plats på listan över bryggeritäthet om de varit en amerikansk stat. I exempelvis Kalifornien, med en fantastisk mikrobryggerikultur, går det mer än dubbelt så många invånare på varje bryggeri.

Som om detta inte vore nog kontrollerar de 8 största bryggerikoncernerna i Tyskland måttliga 67% av marknaden (även om denna statistik är från 2005, och det kan ha hänt en del sedan dess). Motsvarande andel i USA var år 2000 97%. Av den mesta statistik att döma verkar alltså Tyskland ha en ölkultur med fler små bryggerier och där de stora jättarna har svårt att få marknadsandelar. Ändå gissar jag att de flesta som läser detta tycker att amerikansk ölkultur slår den tyska sju dagar i veckan. Vad är då problemet?

Den tyska ölkulturen sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden, och deras Reinheitsgebot som kom till för omkring 500 år sedan är fortfarande deras stolthet. Här någonstans tror jag problemet ligger för oss som gillar när öl får ta ut svängarna lite. Tyska bryggare (och för den delen konsumenter) är helt enkelt oerhört konservativa. I USA däremot, där ölkulturen återuppväcktes för bara några decennier sedan, och inte var så gammal från första början heller, kan bryggare experimentera fullständigt utan hämningar. Hur stolta tyskarna ska vara över sin Reinhetsgebot kan diskuteras - exempelvis tillkom den långt innan bryggare kände till jästens roll vid tillverkning av öl, och således förbjuder originalskriften tillsats av jäst. Tänk er om detta hade vidhållits - en värld där allt tyskproducerat öl var spontanjäst!

Konservatismen till trots så har en hel del av den tyska ölkulturen försvunnit de senaste 150 åren. Ett mycket bra exempel på detta är stilen Berliner Weisse, ett alkoholsvagt veteöl som utsatts för en mjölksyrakultur och därför fått en uppfriskande syrlighet. Misstolka mig inte - ölstilen är fortfarande populär i Berlin och serveras på snart sagt varje kafé och bar, men endast ett bryggeri finns kvar att brygga Berliner Weisse (termen är skyddad och tyska bryggerier får därför inte kalla ett öl för Berliner Weisse om det bryggs utanför Berlin). Jämförelsevis kan nämnas att Berliner Weisse under en period under 1800-talet bryggdes av 700 bryggerier i Berlin. Det enda nu kvarvarande ölet går under varumärket Berliner Kindl, och produceras av Tysklands största bryggerikoncern Oetker. Ölet är dessutom en skugga av vad Berliner Weisse en gång lär ha varit - som grund är det ganska tamt och lätt obalanserat, om än intressant med sin yoghurtaktiga, friska syrlighet. Äkta berlinare dricker det dock aldrig rent, utan "mit Schuss", det vill säga med en shot av en överdrivet söt sirap smaksatt med hallon eller Waldmeister, med något som kan liknas vid en lätt alkoläsk som resultat.

En ölstil som är ännu mer bortglömd är Gose, uppkallad efter byn Goslar men ibland också känd som Leipziger Gose, på grund av dess popularitet i den närliggande staden Leipzig. Även detta är ett syrat veteöl, om än kanske inte lika syrligt som Berliner Weisse. I stället får en Gose sin unika karaktär från tillsats av koriander och salt, vilket gör det till en av ytterst få salta ölstilar (jag kan egentligen bara komma på en annan - Oyster Stout - finns det fler?). Det finns tre bryggerier som brygger stilen i området, men samtliga av dessa är relativt nystartade. Lokala entusiaster har alltså lyckats väcka liv i en mer eller mindre utdöd ölstil - något av en lokal liten ölrevolution och något som gör att hoppet om den tyska ölkulturen stiger. Det lär dock vara oerhört svårt att komma över en lokal Gose utanför Leipzig med omnejd, även om Ølbutikken lyckades för en tid sedan då de fick in en ljus och en mörk Gose från Brauhaus Goslar.

Till sist några rader om en ännu mer obskyr ölstil - Lichtenhainer. Denna ölstil är det svårare att hitta information om i dagsläget, men Ronald Pattinson, författare till ett antal ölhistoriska böcker, går igenom en del gammal tysk litteratur och skriver om stilen på sin blogg. Tydligen behöver stilen Lichtenhainer inte innehålla vete - att den ofta benämns som "Weissbier" beror helt enkelt på att den var ljus till färgen (weiss betyder ju helt enkelt vit och har egentligen inget med vete att göra). Däremot är den, precis som Berliner Weisse, syrad, men här är det först när primärjäsningen är färdig som mjölksyrabakterierna får träda in. Det som gör Lichtenhainer verkligt speciell dock, är att den bryggs med en del rökt malt. Den här ölstilen är ännu mer utdöd än de tidigare omnämnda - idag lär Wöllnitzer Weissbier och Freigeist Abraxas vara de enda tyska ölerna i stilen, och båda dessa har tillkommit relativt nyligen. I en liten jakt efter fakta kring denna lustiga ölstil snubblade jag över boken "German life and manners as seen in Saxony at the present day", där en engelsman skriver om livet i Tyskland. Boken är utgiven år 1865, då Lichtenhainer uppenbarligen var vad som normalt dracks i Jena. Författaren skriver:

"The Jena beer, however, is of a very peculiar kind, and brewed only at the little village of Lichtenhain, which immediately adjoins the University town. This Lichtenhainer, as it is called, is a species of white beer, or rather, a decoction made from wheat, instead of barley, and is more the colour of champagne than ordinary malt liquor. The flavour of it is far from pleasant at first, for it tastes not unlike the smallest English small beer, that has turned slightly sour, and gone somewhat flat. Indeed, the only thing to which we can compare it, is a mixture of cider and water, with a dash of camomile tea added to it. The students, however, assure you that the taste for it is a growing one, and ultimately becomes so strong, that persons who are accustomed to drink Lichtenhainer, prefer it to beer of any other kind. We are inclined to believe, however, that this is very much on a par with the eulogies of the Germans respecting their black bread; for as your true Deutscher always eats white bread when he can get it gratuitously, so do the Jena students, when any grand feast is given, generally prefer to drink the more expensive Lager-beer of the country. On ordinary occasions, however, Lichtenhainer is assuredly the usual drink of the Jena students; and the reason of this is, we are of opinion, because quantity is desired rather than quality; for the Lichtenhainer beer is of so exceedingly mild a character as to admit of some score or more of pints of it being swallowed at one sitting, with scarcely any intoxicating effect. Moreover, price, we think, is one of the main elements in the consideration since the ordinary Lager beer of the country costs from a penny to three halfpence the pint, and the same quantity of Lichtenhainer can be had for three farthings."

Jag måste medge att jag är lite avundsjuk på studenterna i 1800-talets Jena; vore det inte fantastiskt att ha ett surt, rökigt veteöl som standard i stället för nutidens karaktärslösa lager? Dock kanske det som författaren skriver stämmer; dåtidens Lichtenhainer kanske var vattnigt och smakfattigt.

Amerikaner är ju som sagt villiga att experimentera med det mesta, och vissa har givetvis tagit sig an även dessa stilar. Framför allt Berliner Weisse är en kraftig trend bland amerikanska bryggare idag med hundratals försök till tolkningar, och i skrivande stund finns två stycken Berliner Weisse med på Ratebeers top 50-lista. De flesta amerikanska Berliner Weisse är tyvärr mycket svåra att få tag på, men jag hoppas att detta är något som kommer ändras nu när ölstilen successivt blir mer känd. Ett exempel som har nått oss i Skandinavien är The Bruery Hottenroth - en utmärkt och uppfriskande törstsläckare så här mitt i sommaren. Ett öl jag gärna skulle se på hyllan i min lokala ICA-butik, då alkoholhalten ligger på blygsamma 3,1%. Bland de mindre lättillgängliga ölerna kan nämnas Farmers Cabinet Layover in Berlin, som serverades på Copenhagen Beer Celebration tidigare i år och överraskade stort på mig och många andra. Gose är en stil som verkar vara på uppåtgående i USA. Ibland kan jag dock tycka att experimentlustan går för långt, som i The Bruerys Gose-tolkning Salt of the Earth, där man tillsatt tryffelsalt. Jag gillar såväl Gose som tryffel, men tillsammans blir det unket, obalanserat och helt enkelt bara konstigt. Totalt verkar det finnas ett femtiotal amerikanska tolkningar av Gose - de flesta experimentbrygder som gjorts i mycket liten upplaga. Lichtenhainer då - jo, förutom de två tyska varianterna finns det mig veterligen två amerikanska. Den ena av dem, Westbrook Lichtenhainer Weisse, kom till Skandinavien nyligen och återkommer inom kort i en recension. Den andra är en samarbetsbrygd mellan Marzonis och East End.

Personligen gillar jag denna trend; jag tycker alla tre ovan nämnda ölstilar är intressanta och jag hoppas att de blir mer lättillgängliga. Inte minst gillar jag att de alla är smakrika, intressanta öler med låg alkoholhalt, något det finns alldeles för litet av. Man kan också fråga sig vilka tyska ölstilar som återkommer härnäst, såväl i Tyskland som utanför. Ett fåtal bryggerier verkar brygga Grätzer, som kan anses vara en systerstil till Lichteinhainer. Själv hoppas jag på en återkomst av Danziger Joppenbier, som är ett öl där vörten kokat under uppemot ett dygn och som sedan är spontanjäst med hjälp av bland annat mögelsvampar.