Russian River Damnation Batch 23/46/69

Damnation tycks vara Russian Rivers storsäljare bland deras belgiska öler. Visserligen är de ekfatslagrade, sura varianterna högre ansedda, men jag tror deras pris på 10-12 dollar för en halvflaska skrämmer bort många amerikaner. Damnation är då det belgiska Russian River-öl som finns representerat på flest ställen bland barer, butiker och inte minst i bryggeriets merchandise. Själv drack jag ölet första gången för drygt två år sedan, och blev väl knappast frälst men väl imponerad av hur de lyckades göra ett bra och stilrent öl i den stil jag en gång fick lära mig hette "Helvetesöl", vilket förvisso är en benämning jag sällan sett utanför Pub Vildanden (R. I. P).

Man har dock en speciell relation till talet 23 på bryggeriet. Fråga mig inte varför. Det närmaste till anledning jag har läst är saker som "Den 23:e bokstaven i alfabetet är W. På ett normalt tangentbord sitter W precis nedanför siffrorna 2 och 3.", eller "Antalet leder i en mänsklig arm är 23.". Hur som helst dyker talet upp överallt när det gäller Russian River, exempelvis finns det inskrivet i så gott som varje redskap som pryder etiketterna till deras belgiska öler (dock inte på Beatification, av någon anledning). Främst manifesterar sig nog denna besatthet av talet 23 i att var 23:e batch av Damnation är ett helt annat öl, vanligtvis helt enkelt kallat Damnation 23. Här har man modifierat receptet till att bli en tripel, vilket bland annat innebär att alkoholhalten har ökat med tre procentenheter. Ölet har sedan lagrats med ekchips i mellan två och tre veckor. Billig genväg för eklagring kan tyckas.

Denna flaska var från batch 69 och hittades på Rose & Crown i Palo Alto utanför San Francisco. Ölet är som synes orangegult och mycket grumligt med ett stort, ja enormt, vitt skum. Doften är, som sig bör i en tripel, dominerad av jäst. Stor fruktighet med toner av skumbanan och aprikos. Smaken är fyllig men också lätt alkoholstinn, det kan nästan tyckas lite onödigt att dra upp alkoholhalten till närmare 11%. Även här finns en stor, jästdominerad fruktighet men även en viss bitterhet. En gissning är att de experimenterat lite med humlen till något bortom den klassiska belgiska tripeln. Eken gör sig också påmind men flyter ihop ganska bra med jästen. På sin helhet är det ett fylligt och roligt öl som lyckas balansera bra på gränsen mellan traditionellt och nyskapande. Värt att testa för den som får tag på en flaska.

Pris: Omkring $15 för 37,5 cl på en bar i Palo Alto, CA.
Tillgänglighet: Finns under korta perioder i butiker i Kalifornien eller på bryggeriet. Större chans att hitta den på en bar, eller via byte.

Toronado och Cable Car 2010

Runt lunch en dag under upplösningen av fotbolls-EM satte jag mig ner på den legendariska puben Toronado i San Francisco för att dricka lite öl och bevittna semifinalen mellan Italien och Tyskland. Stället var lugnt och fridfullt som sig bör mitt på dagen en torsdag. Toronado är ju ett ställe som under sina nästan 25 år hunnit få en hel del rykten kring sig, och vissa av dessa fick jag bekräftade under mitt besök. Först och främst, stället luktar. Illa. Den första droppen öl som någonsin spilldes på puben för ett kvarts sekel sedan har förmodligen aldrig torkats upp utan sugits längre och längre in i träinredningen och fått sällskap av många droppar till. Toaletterna är lätt sunkiga. Ett annat rykte rör personalen. Det sägs att man kan råka ut för fruktansvärt dålig service på Toronado om personalen bestämmer sig för att de inte tycker om en (titta bara på recensionerna av stället på Ratebeer så framgår det ganska tydligt att mottagandet kan variera). Den som däremot kan sin öl, inte ser ut att komma direkt från sitt kontorsjobb på banken och dricksar generöst har all möjlighet till en bra dialog med barpersonalen. Dricks ja, ska man inte vara snål med i USA, men lyckligtvis behövs det inte heller när en pint purfärsk Blind Pig från fat kostar fyra dollar.

För oss svenskar kanske Toronado är mest känt för att ha fått ett par högt ansedda och ovanliga öl bryggda åt sig; jag tänker framför allt på deras tjugoårsjubileumsöl från Russian River och på Cable Car, som i dessa gamla klättrande spårvagnars ära har bryggts ett fåtal gånger av Lost Abbey. Tydligen är det inte var dag man kan komma över en flaska, men just när jag var där fanns den med på listan, om än rödmarkerad för att förtydliga att detta var en flaska man inte fick köpa med sig hem (vilket ju, som svensk, känns helt normalt).

Som synes på bilden är ölet gyllengult och med en sån där härligt hög, vit skumkrona som lägger sig nästan omedelbart. Ölet är friskt och syrligt utan att bli för surt, med en mjölksyra som kittlar i kinderna och för ölet till nivåer långt ovan de alltför många amerikanska suröler som domineras av en stickande ättikssyra. Runda toner av ek och en vinös fruktighet lyfter ölet ytterligare. Lättdrucket men ändå kraftfullt i en balans som gör att man kan sitta och njuta i ett par timmar av en flaska utan att tröttna. Detta är ett fantastiskt bra exempel på en American Wild Ale, och den enda egentliga svagheten är att ölet är såpass svårtillgängligt.

Tillgänglighet: Finns på Toronado i San Francisco, alternativt byte.

Pris: $40 för 75 cl

De Dolle Oerbier Special Reserva 2008

Vissa öler kan överraska positivt. Vissa överraskar negativt. Hur intrycket hänger ihop med hur ölet faktiskt smakar beror så otroligt mycket på faktorer såsom omgivning och inte minst förväntningar. Just det senare är vad som gör att så många öler överraskar positivt en gång och negativt en gång, vilket kan ske i godtycklig ordning och egentligen bara handlar om hur förväntningarna på ett öl förändras den första gången man dricker det. Vissa öler har dock förmågan att överraska positivt två gånger i rad.

Oerbier Special Reserva är ett sådant öl. Trots att mina förväntningar trissats upp en del av senast jag provade det, vilket var ett par år sedan, så lyckades det nå upp över det intryck jag hade registrerat och få mig att önska att detta inte hade varit min sista flaska, utan att många fler hade väntat. Mycket mörkt brunt med en liten rödaktig ton rinner det ner i glaset och lägger sig nästan utan att bilda skum. Doften är tjock, söt och fyllig, syrlig och med kraftfulla ektoner. Massor av mörka bär och en fantastiskt rik vinös ton når näsan. De fyra årens lagring har gjort gott för detta öl, de tycks ha bringat samman vad som från början var ett lätt spretigt öl och fasat ihop det till ett homogent, fylligt, fruktigt flytande godis. Kombinationen av söt malt, uppfriskande mjölksyra, ek och en frukt vars djup nästan aldrig finns i något annat än ett bra rödvin, har smält ihop till en stor upplevelse. Smaken följer i samma spår, med en kraft och en balans som ytterst sällan hittas i ett och samma öl. Det är bara att lyfta på hatten för De Dolle Brouwers och ge sig ut på jakt efter fler flaskor.

Pris: Omkring €3 för 33 cl i Belgien sommaren 2009

Tillgänglighet: Finns till och från att köpa i Danmark. Kan beställas från Etre Gourmet.

Pilot

Jag började intressera mig för öl på allvar för lite drygt fem år sedan. Intresset har sedan gått från att testa tillfälliga nyheter på systembolaget via ölfestivaler, pubar, köpenhamnsresor och ölprovningar till att byta öl med amerikaner och utöva rena ölsemestrar. Efter vad som sannolikt är någonstans runt tre tusen (jag håller tyvärr inte exakt räkning) provade öler känner jag nu att det är dags att börja skriva lite om öl. Jag kommer satsa på att publicera ungefär ett inlägg per vecka och kommer skriva recensioner av och reflektioner kring öl. Jag hoppas att jag kan bidra med en del tips, både för ölnörden och för nybörjaren.

Under en tid lade Filip, som introducerade mig till öl och som jag provat otaliga öl med, och jag upp små anteckningar på sidan Ölanteckningar. Till skillnad från Ölanteckningar, som bestod av korta noteringar om nästan allt vi drack, är min tanke med Ölnörderi att det ska vara mer av en regelrätt blogg. Jag vill få utlopp för tankar och reflektioner kring öl, och inte minst vill jag ibland bara dela med mig av starka ölupplevelser.