Fatlagring av öl - introduktion och historia

Tanken med detta inlägg var från början att skriva en kort introduktion till fatlagrat öl för att sedan gå vidare med recensioner av några intressanta exempel. Efter ett tag insåg jag dock att introduktionen blev på tok för lång, så den får bli ett separat inlägg. Detta inlägg är början på en serie som kommer fortsätta med ett antal recensioner kopplade till samma tema.

Att lagra öl på träfat, företrädesvis sådana som tidigare lagrat någon sprit eller något vin, var en trend som exploderade i ölvärlden för några år sedan. Man skulle kunna säga att stafettpinnen har lämnats övertill andra trender, men detta betyder inte att mängden fatlagrat ölblivit mindre, eller kanske inte ens att den slutat öka. Jag tror däremot att fatlagrat öl gått från en nymodighet till något som tas för givet; idag verkar snart sagt varje imperial stout finnas i minst en fatlagrad version. Varifrån kommer då denna trend?

I det ibland oerhört märkliga landet Sverige är Innis & Gunn extremt populärt. Innis & Gunn berättar stolt historien om hur de kom på att man kunde fatlagra öl; myten säger att en whiskymakare ville lagra en whisky på ett fat som tidigare innehållit öl. Därför bryggdes ett öl för detta ändamål och lagrades på fat. Myten säger också att ölet sedan smakade fantastiskt.

Personerna bakom Innis & Gunn är onekligen skickliga i ett avseende: marknadsföring. De har lyckats knåpa ihop en historia och koppla samman den med ett i de flesta avseenden mediokert öl och fått det att bli en storsäljare. De har lyckats sprida sin myt om att deras öl var en revolutionär upptäckt om att öl kunde lagras på träfat. Detta är givetvis skitsnack, rent ut sagt. Öl har lagrats på träfat så länge öl har lagrats, helt enkelt för att det fanns en tid då träfat var den primära behållaren för att ha vätska i. Något som ibland glöms bort när man talar om andra historier, såsom den om den engelska pale ale som fick en ökad humledos och alkoholstyrka för att klara resan till Indien och därför kallades India Pale Ale, eller historien om en extra stark stout som fraktades till det ryska tsardömet och därför kallades Imperial Stout, är att dessa med största sannolikhet fraktades på träfat. Om det ligger sanning i historien om imperial stout, kan vi alltså anta att världens första imperial stout var fatlagrad.

Sedan 1800-talet har ölkulturen revolutionerats mer än en gång. Träfaten försvann från de flesta öltyper eftersom det är billigare och säkrare att förvara ölet i flaskor, burkar eller ståltankar. Jäststammar kunde isoleras och bryggarna kunde få en större kontroll över bryggprocessen. En ölstil höll dock kvar vid sitt gamla arv, och blev nästan utrotad på grund av det: lambik. Ett sant spontanjäst öl (kort introduktion till begreppet spontanjäst öl finns här) som alltid lagras en lång period på träfat. Ytterligare ett tecken alltså på att Innis & Gunn, som grundades så sent som 2003, knappast var först med idén om att lagra öl på träfat.

Den "moderna" revolutionen om fatlagrat öl, den som ledde till en explosion i antalet fatlagrade öl för omkring fem år sedan, startade förmodligen under 1990-talets amerikanska mikrobryggerirevolution. Som så mycket annat i utveckligen av öl under de senaste decennierna så låg amerikanerna i framkant när det gällde att börja experimentera med fatlagrat öl, och den kanske främsta pionjären var Greg Hall, som tills nyligen var bryggmästare på Goose Island. Goose Island var på den tiden en liten bryggeripub i Chicago, men har idag växt tillett av USAs största mikrobryggerier och dessutom blivit uppköpta av världens största bryggerikoncern AB InBev. Här finns det källor som säger emot varandra lite, men det tycks troligt att Greg Hall redan 1992 bestämde sig för att göra en fatlagrad Imperial Stout, för att fira bryggeriets tusende batch öl. En kraftfull Imperial Stout på 11% lagrades under 100 dagar på fat som innehållit 4-årig bourbon (Jim Beam) och fick namnet Bourbon County Stout. 1995 skickades ölet in till att tävla i kategorin Strong Ale (på den tiden fanns 37 stycken kategorier att tävla i, men ingen för Imperial Stout) på Great American Beer Festival, men diskvalificerades för att det inte passade in i någon känd ölstil. Bourbon County Stout fick dock en "honorable mention", och trenden med bourbonfatlagrad Imperial Stout hade börjat på allvar. Under lång tid bryggdes dock ölet i liten skala och det var inte förrän 2005 som det flasktappades och distribuerades till andra områden (ett fåtal flaskor lär ha sålts på bryggeripuben redan 2003). Året efter mer än dubblerades volymen och man bytte även till fat som innehållit 12-16-årig Heaven Hill. Sedan dess har produktionsvolymen fortsatt öka och nådde 10.000 lådor (vilket torde vara ungefär 850 hl) år 2008. På sistone har flera specialversioner släppts, där Rare Bourbon County Stout, som lagrats två år på fat som innehållit 23-årig Pappy van Winkle, blivit en mycket eftertraktad raritet inom ölvärlden sedan den släpptes 2010.

En annan som bidragit starkt till den explosionsartade utvecklingen av fatlagrat öl är Samuel Adams bryggmästare Jim Koch som under tidigt 1990-tal lagrade sitt första extrema öl på Jack Danielsfat, något som 1994 släpptes ut på marknaden som (den lätt ökända) Triple Bock. Sist men inte minst brukar även Todd Ashman nämnas i dessa sammanhang. Todd var bryggmästare på Flossmoor Station under 1990-talet, och lär tidigt ha börjat experimentera med bourbonfatlagrad stout. Det var dock inte förrän 1999 som hans Imperial Eclipse Stout kom ut på marknaden. Todd Ashman har nu lämnat Flossmoor Station men fortsätter brygga sin Imperial Eclipse Stout på sitt eget bryggeri FiftyFifty i Kalifornien och fortsätter vara pionjär inom fatlagring. Detta märks av att FiftyFifty Imperial Eclipse Stout i skrivande stund har släppts i inte mindre än 11 olika fatlagringar. Denna serie är ett av många tecken på att trenden med att fatlagra öl, kanske framför allt stout, har övergått i en väletablerad del av ölmarknaden.